Berättarafton 2010

 

 

 

Rose-Marie, Majvor, Nisse och Magnus

Det vilda livet i Stadra

Berättarafton 101002 i Dagsverksstugan, Stadra Herrgård.

Ordagrant nedtecknat av Wille Loiske.

Har använt talspråk, därför är stavning och grammatik som det blir, ju.

 

MW: Magnus Wetterholm
MA: Majvor Andersson
RA: Rosemarie Andersson
NE: Nils Eriksson
DA: Dan Eriksson
UW: Ulla Wennerlund
MH: Mona Hallin
TW: Torsten Wennerlund
KG: Kerstin Gäfvert
WL: Wille Loiske

MW: Hur kom det sig att vi i styrelsen gjorde den här programpunkten?
MA: DU, Magnus . Det var ditt förslag.
MW: Var det jag?
MA: Ja det var DU!
MW: OK. Då ger jag mig direkt. Huvudpersonerna i kväll är ju Majvor och Rose-Marie.
MA: Vi vill ha Nisse med på våran sida också.
MW: Kan du göra det, Nisse? Så känner dom sig inte så ensamma heller.
NE: Det kan jag väl göra om jag är till nån nytta så.
MW: Kom och sätt dig här intill spisen där det är varmt och skönt.
MW: Tidigare har vi haft i Stadra, dansbana, fotbollsplan, skola, vi hade en kiosk. Och jag har sporadiska minnen av kiosken. Det som var roligt det var min kompis Palle som är butikschef på Konsum i Nora. Vi stod på Udden och så pekade Palle över sjön ditåt. Kommer du ihåg kiosken. Ja jäklar, kiosken. Och det odlade jag i mig och så kom vi på idén med kulturkiosken och det som blev av i år. Men jag är väldigt nyfiken att höra från er hur det var.
NE: Ja, jag har i alla fall handlat i kiosken, det blev väl glass och kola mest kanske.
MA: Såna där ett öres.
RA: Bananer och bilar.
UW: Vem var det som drev kiosken? På den tiden var det ofta så att de som fick tillstånd att driva kioskrörelse led av något handikapp. Var det så här också?
RA: Det kanske han hade, ha ha. Den drevs av våran pappa.
UW: Jag vet för att hemma i Lillån var det en farbror med bara en arm och sen hade han en krok i den andra.
MA: Det var egentligen Anna Ödestig som hade tillstånd att driva kiosken, det var hon som bodde i den gula kåken. Hennes man var kronjägare. Men det var pappa som fick ha kiosken.
MW: När startades kiosken?
RA: Det måste varit i slutet av 50-talet eller så.
NE: Kanske i början av 60-talet. 1963 vet jag att den fanns, för det har vi en bild från.
MH: Hur kom det sig att det var en annan person som hade tillstånd och er pappa som drev den?
RA: Hon överlät den till pappa bara.
WL: Hade hon drivit den innan då?
RA: Nej, hon hade tillstånd men verkställde det aldrig.
MH: Var bodde ni då?
MA: I första huset där nere, där Ulla bor nu.
RA: 1954 fanns bara dom första två röda husen där nederst i backen. Och Ödestigs då i det gula huset. Och så var det skolan, och arrendatorns i Solbacken och Kuskbostaden där Dan bor. Och så förståss Herrgården med sina byggnader. Ja, och så fanns Nisse också uppe i Koppartorp.
UW: Var låg skolan nånstans?
NE: Vet du mässbyggnaden, det var skolan. Det är ned brunnet nu.
UW: Hur mycket folk var det här. Jag menar om det fanns underlag för en kiosk och en skola borde det ju ha funnits rätt mycket folk i bygden?
RA: Dom rustade och byggde ut skolan så att det blev en mäss. Och så byggdes det en barack. Sen byggdes resten av kåkarna här också. Det fanns många ungkarlar uppe i baracken. Och mycket militärer som hade övningar häromkring. De låg i Rockesholmn och cyklade förbi här och såg kiosken. Så det blev ett tillhåll på kvällarna.
MW: Vem var det som berättade att när militärerna kom hit så handlade dom upp allt som fanns i kiosken, och så gick dom runt och raggade flickor i byn.
RA: Näääääää….
MW: Jo, det är Majvor som sagt det! Då satt man inne i busskuren och pussades.
MA: Jodå, hahaha.
MH: Så kiosken var ett samlingsställe? Och ungdomarna visste att det var dit man skulle gå.
RA: Ja så var det. Det var mycket ungar. Det var ju både en kiosk och en busskur. Och busskuren var rätt stor så det fick plats många där.
KG: Hur många ungdomar fanns det här? Som var i tonåren. Dan bodde inte du här.
DE: Nej, jag är stadsbo jag. Min pappa var ju den i brödraskaran Eriksson som flyttade till stan.
RA: En femton tjugo ungdomar tonåringar var det nog som bodde här i Stadra. Då var Skärhyttan med också.
NE: Grecksjöhöjden, Norra torpet och Lennart Sjöblom. Det är klart det var ju en del.
MA: Gustavsson hade ju fyra eller fem och Ödestig tre och vi var fyra. Sune och Rotebring och Persson.
MW: Sålde ni cigaretter i kiosken? Rökte ni?
RA: Du! Din kusin Per kom från Stockholm på somrarna och höll oss med cigaretter som han stal från sin mamma. För hon köpte alltid limpor. Så han kunde ta ett paket. Sen satt vi här borta efter sjön och rökte.
MA: Det var precis så att dom kunde se att vi stod där och bolmade.
NE: I kiosken kunda man ju köpa styckvis cigaretter, och det gjorde vi.
RA: Nisses pappa köpte alltid Camel.
NE: Ja, men det blev John Silver på slutet alldeles innan kiosken stängdes.
MW: Sen har ni berättat om att ni hade en lucka i golvet i kiosken.
NE: Typ källare det var ju svalare där nere.
MA: Att ha dricka i för kylskåp hade vi inte.
DA: El måste ni haft eftersom ni sålde glass där.
MA: Annars vart det mörkt.
RA: Frys hade vi men inte kylskåp, det var den där luckan.
UW: Viken sorts glass sålde ni? Hade ni den där som Örebro ortens mejeri gjorde egen glass på sextitalet. Dom hade gräddprick för sexton öre. Det var dyrt så man baxnade.
MA: Puckstång och Pistagepinne. Och det var Dans pappa som körde dit det.
NE: Ja det var Axel som körde GB-bilen. När började han med det?
DE: GB vet jag inte men han började på Örebro orten. Och det var nog femtiåtta tror jag eller nånting sånt där. Sen köptes det upp utav GB. Jag var med om mycket, vi var till Norrköping med glass på sommarlovet. Och jag kommer ihåg att vi var till Göteborg med Gräddprick. Och då gick det åt en hel kartong bara till mig, jag tror det var trettisex stycken i varje. Farsan trodde jag skulle få ont i magen, men det fick jag inte. Jag är glssoman fortfarande.
UW: Den glassen minns man var fantastiskt god. Grädd pix och Pistage Pix. Hur var det, fungerade den här kiosken för ungdomar i periferin också eller bara för lokala.
RA: Blexberg Grecksåsar och Nora med. O ja. Den var känd som en träffpunkt.
DE: Har ni lagt märke till att varken Majvors eller Rose-Maries makar är här i kväll. Tordes dom inte komma eller?
RA: Den ene är i Idre och den andre är på ishockey.
UW: När ni inte nöjde er med att sitta vid kiosken vad gjorde ni då?
RA: Vi var ute mycket och eldade i skogen. Vi eldade på gärdena, högt gräs och sånt. Därför fick vi heta mordbrännarligan.
MA: Och alla ungar kom, vi var inte ensamma.
RA: Borta vi Finnåvägen, vid bäcken tände vi på ordentligt. Men det fick vi hejd på, vi tog stövlar och hällde i vatten och släckte.
DE: Med andra ord kunde Stadra ha brunnit ner en gång till.
RA: Ja det kunde det.
MW: Vadå brunnit? Stadra har inte brunnit. Det är skolan som brunnit.
DE: JO på sjuttonhundratalet.
MW: Nej nej.
RA: Skolan brann när vi bodde här.
WL: Rockesholm brann flera gånger.
MW: Ja där har det brunnit.
NE: Det kanske fanns en mordbrännarliga där också.
MW: Kommer ni ihåg när skolan brann.
RA: Nej, inte årtalet. Men jag kommer ihåg när det brann.
NE: Skolan brann sextiåtta.
MA: Då hade jag flyttat härifrån.
RA: Men jag bodde kvar.
WL: Varför brann den ner?
NE: De hade oljeeldning och det rök förfärligt. Det hade varit Karlskoga rörmokaren var här för att fixa på dan. Så de4t var nog i pannrummet det började.
WL: Bodde det folk där då?
NE: Ja det gjorde det, det var förläggning där.
RA: Han stod ute på gården , vad hette han? Tamma? Med alla sina grejor. Han hade packat ryggsäcken.
NE: Det brann som fnöske. Det vart inget kvar.
TW: Hur länge sedan var det som skolan lades ner som skola?
MA: Det var inte skola när vi var här.
WL: Vilket år kom ni hit till Stadra?
RA: Femtifyra.
UW: Var gick ni i skola då?
RA: Vi gick ettan till fyran i Fogdhytta, femman och sexan i Västgöthyttan ,sjuan i Striberg och fortsättningen, realskola i Nora.
WL: Vilken skolform var det på den tiden.
RA: Folkskola var det. Sjuårig, vi behövde inte mer.
UW: Det var väl B-skola, med två klasser sammanslagna?
RA: Javisst.
MH: Ni bodde här och fick flytta mellan skolorna då?
RA: Ja vi gick ju några år i varje.
MW: Hur kom ni till skolan?
MA: Taxi. Helge kom. Stribergs taxi. I en volvo-droska och hämtade oss.
NE: Det var en svart sugga kallades den. Men sen kom han med den första folkvagnsbussen i slutet av femtitalet. Och såna hade han sen i många år.
WL: När flyttade ni från Stadra sen? Du Majvor flyttade sextiåtta. Var det Torsten som tog dig?
MA: Javisst, det var det. Det är inte klokt!
RA: Och jag flyttade sextinio.
WL: Det var Hasse då för din del?
RA: Jaaoooo! Hahaha. Flyttade till Södertälje.
KG: Men du Nisse har varit trogen bygden?
NE: Ja oja. Jag är fortfarande skriven här.
DE: Men du cirkulerar ju mella Lindesberg, Örebro och Stadra.
NE: Ja, det blir en trekant.
KG: Har ert ställe alltid varit i er ägo.
NE: Nej, det vart friköpt från Herrgårn nittonhundrasexti.
MW: Din pappa Sigurd hade väl åkeri?
NE: Ja, det började han med nittonfemtitvå, innan det var han chaufför åt en i Västra höjden. Lundberg.
KG: Så då fanns det åkeri i Stadra också.
NE: Ja, ända fram till nittonsjuttinio.
RA: Sen kom varubussen en gång i veckan. Och man kunde ringa till KG:s som kom sen på fredagarna. Man fick gå till Ödestigs ochr ring för dom var de enda som hade telefon.
MH: Den där varubussen, Var det som en affär?
NE: Det var ICFA i Hammarn innan Hällerfors häruppe som kom.
RA: Och så köpte vi godis och gick ner hit och kröp genom springan ovanför dörren där. Där hade vi vårt krypin. I Teatern. Vi klättrade på dörrn och sen kröp vi in och hoppades att vi inte skulle bli upptäckta. Jag tror inta jag klarar av det nu. Hahaha.
DE: Fick ni inte köpa godis eftersom ni smög så där?
RA: Det var för att klara sig från andra ungar. Det var ett litet mysställe där vi kunde vara ifred bara.
KG: Smög ni på Herrgårn också?
MA: Där nere fick vi inte vara. Det var förbjudet.
RA: Men vi pallade morötter, för det fanns så fina land där. Men vi var så dumma så vi gick ner här till sjön och sköljde och kastade blasten här. Så dom kunde ju se det. Men de kom aldrig på oss, vi klarade oss.
MA: Och svamp fanns det i parken, så det smög vi också på. Det var kantareller. Sen fanns det kor och hästar för fullt.
WL: Vem drev lantbruket här på den tiden?
MW: Jo, när morfar köpte Stadra förtiåtta och flyttade in femtiett när renoveringen var klar. Men för att få köpa det hade jordbruksverket sagt att han var tvungen att fortsätta med jordbruket. Han var förfärad av alltihop, eftersom det var så dålig jordmån här. Det var inget att ha till åker och så. Men han var  tvungen att hålla det. Jag minns att det var väldigt mycket med arrendatorerna, som skulle sköta jordbruket. Det var alltid väldigt mycket krångel och det var alltid någon som höll på med att förskingra. Det var en arrendator som sålde iväg åkdon och kollerselarna och det. Bjällerkransarna också. Men jag tror att de hade kor, hästar, grisar, höns. Men jag har svaga minnen för jordbruket lades ner sextitvå. Då var jag fem år.
MA: Sen kom Bertilsson med hästar.
WL: Var bodde arrendatorerna?
NE: På andra sidan vägen, vid Solbacken. Det som nu står och förfaller.
MW: Det är det huset som också brinner på femtiotalet. Den nuvarande är byggd 1956 och det är väl då samtidigt som dom börjar bygga dom andra husen uppe i byn. Kommer du Nisse ihåg när dom byggde husen?
NE: Jag var ju född då, men tänkte inte så mycket på när det gjordes. Men det ökades på mer och mer.
MA: Vi, vi var där och hoppa i isoleringen vi och så klia de.
NE: Kärrmans hus är byggt 57. Min far sa jämt det att han slängde sin motbok i den grunden, för den avskaffades 57. Far var med och körde grus dit. Sixtenssons är byggd strax efter. Vi har den där bilden av skogsbyn från 61 och där syns det att dom håller på att bygga den. Han har bott där sen det byggdes. Det blev lite finare hus det också. Kronojägmästaren Olofsson flyttade in där Kärrman bor, han var förman han också. Han var ju religiös och det där med motboken var väl problematiskt.
MW: Vad var det mer för människor som bodde här då?
KG: Hon där borta i Landsvägstorp som du berättade om, som hade höns?
RA: Albins Hanna menar du. Hon var väl släkt med dig Nisse.
NE: Ja, hon var min mormor
MA: Vi var där och hjälpte bära in ägg som vi tappade. Oh vad arg hon blev. Hon gick in och hämtade en sked och plockade upp alltihopa och så använde hon det.
NE: Ja, hon kanske inte hade så många ägg. Vet inte hur många hönor hon hade.
KG: Gick ni omkring och gjorde en massa hyss på den tiden?
MA: Det gjorde vi säkert. Alla hängde på men ingen skvallrade, så det var bra. Hanna hon hade myrten, stora stod på bänken i köket i fönstret. Å vad fina dom var.
RA: Sen på sommarn hade dom det där tältet uppe hos er Nisse.
NE: Ja, Maranata tältet. På hörnet där mot gärdet.
RA: Dt hade vi som lekstuga på dagarna och så körde dom andakter på kvällarna.
NE: Det var ett stort, som cirkustält nästan. Det var inte Maranata, men vilket samfund det var kommer jag inte ihåg.
KG: Låg den där det är igenväxt nu?
NE: Ja, där stenmuren börjar på hörnet där.
MW: Va, räckte det till med folk att fylla tältet?
RA: Jaa då. Det kom folk från alla håll. Det fanns ju inte TV och sånt på den tiden. De tog det som fanns. De var nog inte så religiösa egentligen heller.
DE: Vilket år kan det ha varit?
MA: Måste ha varit i slutet av 50-talet. De var där år efter år.
DE: I Örebro fick vi i alla fall TV 1957. Det kom väl lite senare hit upp.
NE: 1959 fick vi TV och då satt alla och glodde på den där testbilden.
MA: Och satte på nylonstrumpan va? Så det blev färg.
MW: Lekte ni och gjorde saker ihop?
NE: Ni är lite äldre så jag fick inte vara med. Sen är jag nästan uppfödd på lastbilsgolvet. Jag hängde med far i lastbilen jag.
WL: Var det din pappa som hade Stadrataxi? Gun och jag åkte taxi från Grythyttan en gång. Det var en chaufför från Hällefors som frågade varför vi inte ringde efter Stadrataxi.
RA: Det måste varit nån som körde svart.
NE: Ja, för det har aldrig varit nån som kört taxi här.
WL: Han hävdade bestämt.
MA: Du skulle tagit numret av honom.
MW: För Sigurd han körde lastbil.
NE: Närmaste taxi var David Erlandsson i Fogdhyttan.
RA: Ja men han i Grecksåsar körde också.
NE: Ja Torgny i Änga ja.
MW: Hur länge fanns fotbollsplan kvar?
MA: Det vet jag inte.
NE: Den fanns inte när jag kom till.
MW: Den försvann på 40-talet nån gång? Det fanns ett fotbollslag för Stadra på den tiden.
RA: Det var killarna från mässen och så som var dit bort och spelade. Det var inte igenväxt på den tiden ännu.
NE: Målen stod kvar länge. Jodå, Allan har berättat hur det var. Han var med och spelade. Han var född 28. Kanske framåt 45 kanske att den var kvar.
DE: Dansbanan då, för det fanns väl en sån?
RA: Den fanns inte kvar när vi kom hit.
NE: Den låg där arrendebostaden finns, så den försvann väl när den byggdes. I början av 50-talet måste det varit.
MW: Så det var morfar som byggde huset då?
NE: Ja, det måste det varit.
UW: Om det inte fanns nån dansbana, vart fick ni åka för att dans då?
RA: Kärvingeborn, Rockesholm och Dalkarsberg.
UW: Åkte ni cykel eller?
MA: Oja. Vi fick allt cykla. Kanske fick vi skuts till Kärvingeborn. På vintern fick vi åka spark till Rockesholm för att gå på bio. Annars fick vi inte gå på bio. Och då gjorde vi tåg, men ingen ville stå längs bak för alla var rädda.
RA: Och Gunilla och jag band ihop cyklarna med en scarf för vi var så mörkrädda. Och när vi skulle förbi Varkröket cyklade man som tusan.
MW: Jaså, det satt i det där med spökerierna?
RA: Ja, kära du. Det gick skrönor för fullt här.
MW: Fortfarande? Det var ju så länge sedan det bodde någon där.
RA: Astrid och Gustav Fahlberg bodde ju där.
MW: Men dom råkade väl inte ut för några spökerier.
RA: Det vet väl inte vi heller. Men det var vad folk sa.
MA: Och fullt med älgar var det där.
NE: Ja, skulle man se älg skulle man gå dit.
KG: För det var gärden på båda sidor vägen där, det var det fortfarande när vi kom hit 1989. Det var kanske plantsatt men det var öppet.
NE: Ja, det var mycket djur framme där.
KG: De där berättelserna om spökerierna finns med på vår hemsida.
Hade ni mycket kontakt med ställena bortikring, det fanns ju många torpställen, det ser man ju. Det måste ha varit fast boende. Jag tänker på Norra torpet, Bäckhem, Klingtorp, Grecks lund, Backen och …
MW: Kommer ni ihåg Viktor i Backen? Han var lång och smal har jag för mig.
MA: Jadå, han hade alltid svart väst på sig. Hade Anette varit med här hade hon kunnat säga allt om det här. Likadant hon Olivia i Galltorp som sen flyttade till Bäckhem.
KG: Jag måste säga att jag saknar Iris väldigt mycket där borta.
NE: Hon hade en syster som hette Johanna som bodde i Västerås men var mycket i Bäckhem.
MA: Och Helena hade inga ben. Qvickens.
MW:  Men Qvicken uppe i Klingtorpet hade annonserat efter en hushållerska som var lite lytt stod det i svaret. När han hämtade henne i Örebro så var hon utan ben. Hon var expert på att hoppa på benstumparna på golvet. Och så var det detta med att han hyrde ut henne till skogsarbetare. Så det var satt i system uppe i Klingtorpet.
NE: Han fick sprit som betalning tror jag.
RA: Dit upp var några barn och de fick saft. Men det var inte saft, utan vin. Så de kom hem fulla, ungarna. Och de var ju små.
MW: Då var det inte roligt med föräldrarna sen. Morfar var ju så förbannad på Qvicken. Han tyckte inte om allt supande och det som pågick däruppe. Så när han flyttat därifrån, brände han ner stället.
MA: Det vart ju slut då när de kom hem till oss och frågade var hon bodde.
RA: Det kom fullt med gubbar och frågade efter Lingtorp, de kunde inte säga kling. De skulle dit och nulla sa de.
MA: Då sa mamma att där nere är det och pekade på herrårn. Och så gick de ner dit och så vart det slut.
WL: Brände din morfar ner Klingtorpet?
NE: Nä, nu! Huset fanns ju kvar. Det rev Allan ner, det fick han tillstånd till. Men ladan brändes ner. Jag tror huset sattes upp bortåt Karlskoga nånstans, som sommarstuga.
MW: Vad jag förstod på Folke Spiik, så hade han inte haft det lätt, Qvicken. Han hade oförskyllt suttit i fängelse. Han var så deprimerad och förtvivlad när han kom ut. Han hade det rätt kämpigt alltså.
MA: Och så hade hon med sig en pojk, Helena. Norskan utan ben. Han hade varit upp till Ingvar en dag,
NE: Och så kom han upp till mig, det var i fjol eller för två år sen. Han letade efter Algot, min halvbror som var död redan då. De var ungefär jämngamla.
MA: Han var ju så stor den där. Och Qvicken gick med en lampa i skogen och skulle skrämmas men det gick ju inte att skrämma den där inte.
RA: Jag tror det bara var ett tecken på att han skulle gå hem, ja. För han knalla hem så fort den där lampan lös.
MA: I skolan satt han med krokig rygg, så lärarn satte en metkrok i ryggen och reven i väggen så att han skulle sitta rakt.
KG: Kanske det var bra, han fick sitta rakt och fick kanske rakare rygg. Även om det är otäckt.
DE: Apropå skolan. Farsan gick ju i skolan här. Det måste Sigurd också ha gjort.
NE: Jodå, jag har nåt gammalt skolporträtt härifrån. Men när skolan las ner det vet jag inte.
MW: 40-talet. Fröken Gustavsson som var lärarinna då blev så arg på ungarna så hon skulle ge dom en reprimand. Hon tog ner dom till patron, alltså Eberhard Carlsson. Men han var ju så barnkär så han gav dom godis istället.
MA: Och Herbert kom till varubussen och köpte godis och delade ut.
WL: Herbert Carlsson. Den oäkte sonen till Patron, kommer ni ihåg honom?
MA: Jaa då!
WL: Det är ju han som tecknat ner de många berättelserna som nu finns på hemsidan.
MW: Hade han några barn, Herbert?
MA: Inte här uppe i varje fall.
WL: Var han gift?
MA: Han var själv.
MW: Han blev ingenjör och bodde hela somrarna här. Han bodde på Lidingö.
WL: Hur läng hölls han här, när var han född?
MW: Måste ha varit på 10-talet nån gång.
NE: Han var mycket ute och fiskade, det minns jag för vi hade många katter som fick av honom.
WL: Han var här på 60-talet i alla fall för han har daterat några av sina berättelser. Han fick väl Baggvreten som nån sorts kompensation. Men han blev väl omhändertagen av Eberhard?
MW: Jodå, han ordnade utbildning.
WL: Han hade fler barn på bygden. Två döttrar vad jag vet. Åt Hälleforstrakten nånstans.
MW: Det har jag också hört, men aldrig några namn eller detaljer.
DE: Hur länge bodde kusken här, han som bodde på vårt ställe?
RA: Vivi och Georg bodde där. De kom från smällfallet. Två små människor men väldigt runda. Men vig var hon, gick uppför trappa så fort så.
RA: Hon kärnade smör, det var gott så. I Smällfallet alltså. Där hade dom djur. Här hade dom bara häst. Han körde åt herrgårn.
DE: Var stallade dom den här, undrar jag? Det finn ju inget utrymme, bara ett svinhus.
NE: Det måste ha varit på herrgårn.
MA: De hade travhästar där också, i början av 60-talet. Erik Johansson.
DE: Det måste vara det höet som låg kvar uppe på skullen. Som låg där och ruttnade.
NE: Det kan vara från sista arrendator också.
MA: Det var Bertilsson det va?
NE: Ja, det var det nog. Hette han inte Bertilsen, han var dansk från början. Han hade en PV Duett och han hämtade en gris en gång. Då satt den på höger sida och tittade på Bertilsen. Jag har också ett annat minne när han körde fast med traktorn uppe vid Koppartorp. Han skulle över ett dike en gång och körde fast. Och då kom er far Erik dit också, jag vet inte hur han kom. Bertilsen var ju vansinning för han inte kom upp ur det där diket. Erik hängde på där och skrek att du ser väl att det inte går att komma upp. Men han hörde ingenting utan bara gasa och gasa. De fick hämta nån anna maskin och dra upp honom med sen.
DE: En sak jag grunnat på är hur ni kom upp med timmerbilen uppför den där backen där?
NE: Vi hade snökedjor i regel.
DE: Ja men ändå.
NE: Det var nog värre att ta sig nerför isgatan ibland, utan att hamna i sjön. Nä, det var ofta vi fick sätta på snökedjor där nere.
DE: Ni körde inte den andra vägen från andra hållet?
MA: När byggdes den andra vägen, Rockesholmsvägen?
NE: Jag minns inte när den byggdes
MA: Den gick ju in tidigare förut.
NE: Ja den nedre biten, ja.
MW: Men 244:an hade väl oljegrus eller nåt förut.
NE: 58 tror jag att de la oljegrus, innan var det vanlig grusväg.
NE: Jodå det kommer jag ihåg, då hade de oljegrusupplag borta på fotbollsplan.49:27
MA: Och när Ovar skulle dra igång Ingas bil, han hade en folkvagn och hon hade Mercan. Han kom dragandes uppför backen, vad dom skulle där och göra. Då stod allt folk och tittade på dom i backen. Men han kom upp till slut i alla fall.
MW: Men Majvor och Rose-Marie, ni kommer ihåg rätt mycket av morfar?
RA: Ja, oja. Det var en snäll gubbe.
MA: Ibland!
MW: Vadå ibland?
MA: Han kunde vara vrång också.
MW: Vadå? Skällde han på er?
MA: Jodå, men vi satte skog åt honom uppe vid Klingtorp. Då kom han med apelsiner åt oss. Och det visste vi knappast vad det var.
DE: Han kom ganska ofta knallande upp till oss där uppe, det gjorde han.
MA: Sen gick han med käppen så där, så man fick respekt. Han ville inte att vi skulle vara ner vid herrgården. Det fick vi inte heller för mor och far. Herrgårn va herrgårn.
RA: Vi vågade aldrig gå dit mer än och hämta mjölken.
MA: Sålde tidningen gjorde vi. Och då var det brottom. Den kom med bussen och den som var först fick godis, och då stod Astrid i dörrn med en påse till oss.
WL: När dog Ovar?
MW: Han dör 1986 i mars här i sitt rum på herrgården. De fick inte ut honom. Astrid och han bodde här från 1951. Astrid bodde på långvården från 1975 ungefär och gick bort 1983. Men hon var här också en hel del under den tiden. Ovar blev 98 och ett halvt.
NE: Ja han blev väldigt gammal.
MW: Min familj har ju ingen anknytning hit innan dess som ni har. Ni har ju varit här mycket längre i Ryttabacken och alltihopa. Men Morfar han flyttade fabriken från Vinterviken i Stockholm, för man ville inte ha ha en dynamitfabrik så nära inpå en huvudstad. Då fick han uppgiften att flytta den till Gyttorp. Han var säkerhetsingenjör på Gyttorp och skulle bl.a. se till att det inte hände några olyckor. Så det var ett ansvarsfyllt jobb. Bl.a. fick man den så kallade dynamitsjukan. Jag tror att det var så att nitroglycerinet gjorde att blodådrorna drog ihop sig och man fick en sprängande huvudvärk.
MA, RA: Ja de fick vi!
MW: Va, jobbade ni på Gyttorp?
MA: Ja det gjorde vi.
MW: Men i alla fall var det så att av den anledningen behövde de komma ut i naturen under helgerna och fick på så sätt kontakt med Carl-Eberhard. Och då fick dom hyra huset ute på Brandön. Så där bodde dom först. Sen när det blev aktuellt och Carl-Eberhard och Karin hade inga anförvanter så då kom frågan upp om dom inte ville köpa Stadra. Fjorton dagar efter att det var sålt kom ett stort skogsbolag och bjöd över med 50.000:- mot köpeshillingen. Men det skogsbolaget var bara intresserat av skog på rot och inte alls intresserad av några hus eller byggnader. Stadra var då väldigt eftersatt, så efter Carl-Eberhards död 1950 så satte de igång med den stora renoveringen här. Och så fick dom som pensionärer bo här 50-60 och en bit in på sjuttiotalet tillsammans.
NE: Min farafar var ju rättare här.
MW: Ja, vad hette han?
NE: Karl Ersa.
DE: Jag har fått för mig att vår farmor jobbade här som lagårdpiga eller nåt och att dom träffades på så sätt. Vet du nåt om hur det var?
NE: Nej det vet jag inte, men min mamma skötte ju lagårn på senare år. Hon ju hit som piga på ett tidigt stadium.
DE: När våran farfar dog i januari 1948 så gick den där rättarsysslan, fastän det hette nog inte så då, den gick i arv till Allan.
NE: Ja han var som en arbetsledare kan man säga. Rättare kallades han nog inte.
DE: Lagårdförman kanske? När farfar dog, så var farmor, en kvinna med skinn på näsan. Det här var ju en tjänstebostad, Ryttarbacken. När farfar dog så stegade hon upp till Patron, Karl-Eberhart, som då fortfarande hade stället, och bad om att få köpa stället. Och det fick hon. Hon tog på sig finkläderna eller om det var finskorna, och åkte till banken i Nora för att låna pengar. Köpeshillingen var tre tusen kronor. Hon hade också erbjudande att låna av sin svärson som var köpman i Örebro som faktiskt, det stod i Allehanda för ett tag sen, det var nån som frågade vem Pinn Erik var. Det var alltså faster Alice man. Att han hette Pinn Erik var för att han sålde smala korvar tydligen, och diverse annat under disk också som vi inte behöver prata så mycket om.
MA: Han ville att hon skulle köpa till lite skog också…
DA: Ja, just det. Det kanske hon också gjorde för det är ju lite skogsmark till stället. Hon borde ha köpt mera skog. Jag har för mig att i farmors testamente så stipulerade hon att om gården skulle säljas och någon av barnen ville köpa så skulle dom få betala samma köpeshilling som hon hade fått gett. Sen gjorde man en uppgörelse internt, Allan bodde ju kvar längst och var farmor behjälplig och så. Så han fick väl ta det där och nu är det hans barn som äger det.
WL: Hur många bröder var det där uppe i Ryttarbacken?
NE: Fyra bröder och två systrar. Alice var väl äldst så hon bodde väl inte där så länge. Men de andra fem.
DE: Däremot Alices son Karl-Gustav bodde mycket uppe hos farmor. Nu är det Ann-Britt och Inger och Bengt som har stället. Dom är där mest bara sommartid. Det väl mest Bengt som hållit på och rustat och jobbat.
WL: Jag har sett ett gammalt flygfoto där det finns en lada eller liknande på höger sida om vägen mot Ekebergstorp, ungefär där gamla vägen går upp snett.
DE: Det fanns förr en skogsarbetarbarack som jag faktiskt har bott i en sommar som tvååring eller nåt, under en semester. Och så smet jag iväg och skulle hälsa på farmor. Så jag var plötsligt bara borta. Jag gick ju vilse, det var inte lång emellan där. Då kom Allan på motorcykel från jobbet eller nåt och så löste sig det problemet.
WL: Det stället som heter Sandtorp som ligger en bit in i skogen. Hur länge sedan bodde det folk där? Kommer ni ihåg det?
NE: Uj. Nej, ingen aning. Måste ha varit i början av nittonhundratalet. Länge sen.
MW: Var ni bort till Finnå och badade?
RA: Ja oja….
MW: Hur var det där då, bodde det folk där?
RA: Ja, Ferdinand. Han bodde i fyrbygget.
MA: Och där bodde Sixtensson också då. Ingvar. Han som bor häruppe i Stadra nu. Sen bodde det finnar längre in och sen kom tyskar till kvarnen.
NE: Ja, det cirkulerade mycket folk här ikring.
MA: Sen kolade dom vi Ötorpet och bort ikring. Arne Skölderstål.
NE: Ja vi körde några lass dit med våran bil i mitten på femtiotalet.
DE: Det finns kolbotten här också mellan Ryttarbacken och Klingtorp, i slänten där nedanför  kallkällan. Men det har inte kolats där på många många år.
WL: Ni pratade tidigare om postgången här i Stadra.
RA: Ja, här i dagsverksstugan var samlingsställe då. Postutdelningen. Postlådorna satt på galveln där. Tore Forsberg var det som körde ut posten.
NE: Från början åkte han cykel, men sen fick han motorcykel. Såg ut som han på Fredriksdals teater.
MA: Som han körde ner i sjön med ja. Och sen hängde det pengar på klädstrecken och torka…..
MW: Nej, nu hittar du på.
RA: Det är sant…
NE: Ja det var ett missöde nån gång, ja….
MW: Jag har ett minne av Forsberg. Han kom ju in på gården och lämnade post och tidningar och sånt. Men han sa ju aldrig ett ord utan kom bara och lämnade över. Sen var det en gång och det stod en fet rubrik på Nerikes Allehanda: Kvinna skjuten genom käken. Morfar och Forsberg stod och tittade på den där rubriken en lång stund  och sen gick han. Precis när han skulle gå genom dörren vände han sig om mot morfar och sa: då blev det väl tyst e lita stund. Sen sa han inget mer, det var det enda.
NE: Han körde posten i många år, så småningom blev det bil förståss.
RA: Så stod man och passade på honom och fick åka med till Skärhyttan och runt.
MA: Det var likadant med skoltaxi att man fick följa med runt och lämna av alla först.
NE: När David körde fick man sitta fram och växla.
WL: Fanns det nån mjölk körare här i trakten på den tiden?
NE: Jo då, mjölkbilen gick den också. Saxin hette han, från Grythyttan. Han körde till mejeriet i Nora.
MW: Jag kommer ihåg dricka bilen som kom, bryggarbilen. Från början från Nora sen från Hällefors.
MA: Det var Karl-Bertil som körde. En lien skit.
NE: Ja,ja. Men en stilig uniform och en fin mössa hade han.
WL: Vilka sorter tillverkade dom i Hällefors?
NE: Vanliga sortimentet. Hallonsoda, Trocadero, Sockerdricka. Svagdricka i fem och tre liters kaggar.
MA: Svagdricka som vi fick röra i socker för det var så äckligt.
UW: Det kom inte köttbil och fiskbil?
NE: Fiskbilen kom…
MA: Bull Simon…..
NE Det var väl mera kaffebröd det.
MA: En nasare hade vi. Vi kallade honom för var fjortonde dag. Han sålde allt.
MW: Jaså var han hitåt också. Höll han på så länge?
NE: Vad han hette i verkligheten vet jag inte. Han sålde allt möjligt, strumpor och kalsonger, frottéskjortor.
MA: Mamma sa lås dörra för vi ska inte ha nåt, när han kom.
NE: Vi köpte nog ibland, lite småsaker, säkerhetsnålar och lite sånt. Han hade en folkvagn kommer jag ihåg. Han spelade fiol, men så förbaskat falskt. Han spelade på Noramarken och folk gick omvägar för att slippa höra honom. Var det inte honom de betalade för att han skulle sluta?
MW: Kommer ni ihåg när det small i Gyttorp?
MA: Ja, jag var där.
MW: Jobbade du där då?
MA: Ja.
NE: Det small väl flera gånger.
MW: Två gånger.
RA: 1954 då bodde vi i Gyttorp.
MW: Bolaget, gamla Nitro Nobel Nitroglycerin aktiebolaget skulle fira hundra års jubileum, och man hade förberett det där. Mamma och pappa var nere på säkerhetskonferens i Rom, så vi ungar var här uppe. Och hela Stadra gård skakade först en gång och så en gång till. Morfar som hade varit så noggrann med säkerheten, som han satte först av allt. Det fick inte hända några olyckor på fabriken. Och så sa han, nu small det på Gyttorp. Det var andra gången det small. Det var sextifyra. Första gången var femtifyra, då var det fyra som dog. Sextiofyra var det åtta som dog och fyrtio som skadades. Men sen kom olyckorna sextiosex och sextiosju och då dog det folk då med.
WL: Handskas dom med nitroglycerin nu också?
MW: Nej, det är ett Australiensiskt företag Orica som gör sprängkapslar.
MA: Jag började jobba där när jag var sexton och kladdade med den där dynamiten. Sen blev det så farligt att man inte ens fick gå in där. Jag slutade sextiosju. Jag var där när det small. Taket lyfte sig där vi var. Och vi ut. Det var glöd och eld över allt.
MW: Min lekkamrat gick i skola i centrala Gyttorp och fröken sa att ni har varit så snälla så ni får gå tio minuter tidigare idag. Fem minuter efter att de gått small det och det låg som glas kilar över hela klassrummet. Så hela skolklassen kunde ha dött. Det var massor av människor som fick glassplitter i kroppen.
Ska vi ställa in kaffet nu?