Jacob Sundqvist bodde vid Stora Ötorp eller också som det kallades Norra Ötorp, men Sundqvist använde naturligtvis ordet Stora Ötorp. Han var jordbrukare och skogshuggare i senare decennierna av 1800-talet fram till ungefär år 1900. Han var ingen vän av jakt och fiske utan han hade till ordspråk ”de åkrar på vilka det finns fiskben och fågelfjädrar på dem växer inget gräs”. Han predikade detta för sin son Johan Sundqvist, som visade tendenser till både jakt och fiske, som skulle beivras med lämpliga medel.
Det blev ju bostadsbrist i trakten av Stadra, då skogen började få ett visst värde genom att skogen kolades till träkol och transporterades till hyttan i Grecksåsar för att tillsammans med malm förändras till järn. Denna bostadsbrist föranledde de mest underliga skapelser i byggnadsverk. På två ställen byggdes rum med gemensam bakugn, tvärgående genom hela murstocken. Detta var vid Klingtorp och Norra stället vid Ryttarbacken. Vilket år dessa skapelser byggdes kan jag ej säga, de fanns långt före min tid, men timrade och med ordentliga dubbla fönster. Varje hus bestod av lägenheter om ett rum med kokspis och den ovannämnda bakugnen med en lucka i vardera lägenheten. Bakugnen var ju öppen i mitten och det enda som skilde ljudvågorna åt var en plåtlucka i ugnens vardera ändar. Dessa hus beboddes mot 1800-teletes slut många gånger av äldre par.
Då bakugnen skulle användas av endera hushållet, skulle ju den andra parten underrättas och var sämjan god, gick det bra och värmen kunde utnyttjas av båda hushållen utan något gnissel.
Denna bakugn blev nog i de flesta fall en källa till förargelse. Det berättades, särskilt från Ryttarbacken, att då den ena familjen hade främmande, så öppnade den andra familjen sin bakugnslucka för att noga kunna följa samtalets gång i den andra lägenheten. Detta beredde vissa svårigheter i övrigt, då det var en timmervägg mellan lägenheterna. Från Klingtorp berättades det att det försiggick ett kafferep i ena lägenheten så öppnades deras bakugnslucka med en väldig skräll genom det att angränsande husmor dels hade öppnat sin bakugnslucka och dels försett sig med en stadig stör, som räckte genom hela ugnen och var tillräcklig att stöta upp grannens lucka inifrån. Det lär ha följt ett animerat samtal på detta. Den som fick luckan uppstött inifrån var betraktad som en mycket trolldomskunnig kvinna, men jag hörde aldrig att det blev några följder på detta för motparten.
Till dessa lägenheter hörde liksom i övrigt källare av välvd gråsten med jordgolv, som var utmärkta förvaringsplatser för potatis genom att jordfuktigheten hölls kvar. Men svårigheten med dessa jordkällare var, att de låg i allmänhet långt från boningshusen ingrävda i en brant backe, som underlättade byggandet av gråstensvalven. På vintern med snöyra var det stort problem med snögrävandet. Dessa jordkällare höll nog i allmänhet plusgrader eller något under noll, men blev det mycket långvarig kyla måste eldning med träkol tillgripas. Träkolet lades i en gjutjärnsgryta och tändes på, detta hjälpte upp temperaturen något över fryspunkten och var räddningen för potatis och saft, som också förvarades i källaren.
Källare byggdes aldrig under boningshusen, det beredde nog vissa svårigheter, det fanns nog enstaka undantag, t ex vid Godalstorps småskola. Svårigheten med att bygga källare under boningshuset bestod nog mest däri att det ej gick att åstadkomma ett plant tak, som ej ruttnade bort omgående. De välvda källartaken fordrade större höjd och samtidigt djupare liggande källargolv, som fordrade avledande av grundvattnet. I allmänhet klagades det över att det stod vatten på källargolven som förstörde potatis, morötter, kål och annat, som förvarades i källarna. Källaren respektive ladugården var det enda uthus som var frost säkert.