Tidsbild från 1860-1870-talet
”Moster i Grinna” (Anders Andersons hustru i Grindtorp) berättar:
Ungefär vid tidpunkten, då järnvägarna började byggas och järnets priser steg, blev bergslagen överbefolkad av folk, som behövdes för framställning av träkol. Det blev bostadsbrist och folk placerades var som helst. Familjer stoppades in i stugor till andra familjer. Detta att en extra familj placerades i en annan familj i en stuga kallades enligt språkbruket att familjen ”höll till” hos den eller den. Ofta placerades familjerna så att ”hålla till” i väntan på egen stuga.
”Moster i Grinna” bodde då i lilla stugan vid Grindtorp, och där placerades Fiskarepelle med hustru Fiskarebrita samt 2 barn. Alltså fanns i stugan fyra fullväxta personer samt 2 barn. I alla stugor fanns på den tiden en stor vävstol nästan som väggfast möbel. Fiskarebrita ville till Nora och köpa garn, av vilket det skulle vävas nya kläder åt Fiskarepelle, men han tyckte det var onödigt. Då ingrep Anders Anderson och sade till Fiskarepelle, att nu skulle Brita till Nora och köpa garn till nya kläder åt Pelle ”så trasig som Du är, kommer Du att tappa tillbehören en vacker dag om Du inte får nya kläder”. Brita fick fara till Nora. På den tiden köptes inte tyg till kläder, det köptes garn till vävande av tyg.
Barnuppfostran bedrevs också i stugan. Fiskarepelles Jan Petter var att av de mindre välartade barntyperna, han fick stryk av sin mamma och då stryket var avslutat, sparkade mamman sin son i baken, så han stod på öronen på golvet. Barnet Jan Petter reste sig upp från golvet och vände sig mot sin mamma och sade ”blev du stinn nu Fiskarebrita”. Agan hade tydligen inte stämt barnet till något milt sinnelag. (Uttrycket att ”bli stinn” är förmodligen ett gammalt bergslagsuttryck = bli nöjd eller tillfredsställd med en elak betoning.)