”Uttagsdagar” vid Stadra.
En viss veckodag i början av varje månad var s k ”uttagsdag” vid Stadra herrgård. Dessa uttagsdagar hade tydligen funnits vid alla bruk. Vid Stadra levde uttagsdagarna kvar ända in på 1900-talet. Uttagsdagarna lämnades ersättning för utförda arbetsprestationer. Vid uttagsdagarna fanns huvudsakligen tyngre matvaror att avhämta. Grovt rågmjöl, sammalet rågmjöl, rågsikt, vetemjöl, salt sill, grovt salt samt fotogen var standardvarorna som fanns att avhämta. Grovt salt var, särskilt på sommaren vid höbärgningen, en stor artikel. Utom varorna uttogs även pengar för inköp av övriga förnödenheter av alla slag hos handlare. Elaka tungor kallade uttagsdagarna för ”käringriksdagar”, det kanske fanns vissa skäl, för det förekom nog vissa debatter om vad sig i samhället tilldragit. De som bodde vid sjöarna särskilt Lundsfjärden, kom roende då sjöarna var isfria. De, som kom från Lundsfjärden, hade stora ekor med två par åror, så det kunde bli fyra som rodde, om det var så många med ekan. På vintrarna kördes det med häst på isen, då denna blivit nog bärkraftig, eller var det blankis var det kälke och skridskoåkande. Det kom folk långväga, dels från Lötnäs vid sjön Skärjen och dels från Sundshyttan och Brunnshyttan.
Uttagen var organiserade på det sättet, att först besöktes brukskontoret, där var och en skulle ha varor, fick dessa inskrivna i en medhavd motbok, varefter dessa anteckningar i motboken uppfördes på listor, som medtogs till magasinet. Efter denna uppskrivning besöktes magasinen med varorna och vågarna. Där avprickades listorna från kontoret. Tomsäckar medhavdes för alla mjölvaror och saltet. För sillen medfördes kärl och för fotogenen fotogenkannor. Några förpackningar fanns ej på den tiden. Undantagsvis fanns exempelvis ärtor, utsäde och trätjära. Några nasare med krimskrams uppträdde aldrig, det är senare tiders påfund. Dock uppträdde ”Olle Gustaf i Lund” /Lund ligger intill Kjurvingeborn/ med en knippa färdiga skodon, som Beckelin hade tillverkat. Beckelin var en skomakare, som bodde i en stuga på det ställe, som Olle Gustaf rådde om. Beckelins skor hade nog en säregen form. Beckelin lär ha varit åtskilligt otvättad och framhölls alltid som skräckexempel för traktens ungar, som ej ville tvätta sig. Olle Gustaf fiskade också samt hade ibland fisk med sig till salu. Till hjälp i magasinen brukade Stallpelle /= kusken Karl Johan Petterson/ användas jämsides med bokhållare och patronerna själva. Allt folk träffades på uttagsdagarna och slängdes käft och talades även en del allvarliga ord.
Vid ”uppskrivningen” på kontoret en morgon förmanade Edvard Carlsson en som ville ha pengar med att fram hålla, att ”Sundshytteborna” aldrig tog ut pengar. Härtill genmälde Anders Andersson i Gatan ”att det syns nog på dem”. Detta väckte jubel och medhåll från de andra på kontoret. Uttalandet av ”Gatbonden” innebar nog en visa mån av sanning, fast det var i elakaste laget. ”Gatbonden” och patron Edvard Carlsson hade lekt tillsammans som barn vid Grythyttan, så de kände varandra på sätt och vis.
Det förekom andra roligheter också. En uttagsdag en varm sommar, då kontorsfönstren stod öppna och det var mycket folk på kontoret, fick C.Eb. Carlsson se Rättaremora komma gående över gården på väg mot kontoret. Han tänkte inte på att fönstren stod öppna utan utlät sig ”nu kommer den förbannade rättarkäringen också”. Petter Nils Johanna hörde detta genom öppna fönstret, kom in och var s k förbannad och meddelade, att hon ville inte bli ”scinerad” då hon kom och ville uträtta sina ärenden på kontoret. Allmänt jubel bland den övriga allmänheten, som tyckte att hela dagen var räddad. Petter Nils Johanna var kokerska på Stadra herrgård, då C.Eb. Carlsson var liten gosse, så patron och hon hade nog sina synpunkter på varandra. Petter Nils Johanna gifte sig med ”Dränganders” och blev rättaremora och flyttade in i Koppartorp som gift. Rättaremora dog i början av 1900-talet, varefter rättaren gifte om sig med dåvarande kokerskan på Stadra herrgård. Befolkningen flinade och sade, att rättaren konserverade alla kokerskor på Stadra – det är ju en glesbygds befolknings nöje att hålla reda på varandra. Bokhållare på kontoret kallades inspektorer vid högtidliga tillfällen.