Överkonduktör Svensson på Nora Bergslags Järnväg

Överkonduktör Svensson på Nora Bergslags Järnväg

På järnvägen tjänstgjorde en konduktör, som kallades överkonduktör och var allmänt känd för sin folkilska. Den lär ha odlats särskilt då smalspåret Striberg – Bredsjö byggdes om till normalspår, då seklet var ungt och rallare besökte Nora. Ryktet förmälde, att konduktör Svensson under denna tid ej vågade gå ut hemma i Nora, då solen hade gått ned.
Året var 1908 på förvintern och då det gick två tåg dagligen i båda riktningarna på Svartälvsbanan, så dessa tåg var användbara i någon mån. Jag var på resa en mycket mörk kväll från Karlskoga till Rockesholm. I en av vagnarna på NBJ var i ett hörn av vagnen en mindre avbalkning utförd. Denna avbalkning var försedd med dörr med en stor fasettslipad fin glasruta. Avbalkningen skulle förmodligen tjänstgöra som någon sorts barnkupé. Kupén i sin helhet var målad med gul färg av hemsk kulör.
Inne i kupéns avbalkning satt några yngre män och pratade tämligen högljutt, men de var tydligen ej spritpåverkade utan talade ändå tämligen högt utan några varken överord eller svärord. Konduktör Svensson i sin långa syrtut och med myndig min inspekterade kupén före ankomsten till Kortfors. Han ställde sig utanför glasdörren till avbalkningen och bligade in genom glasrutan, då var passagerarna i avbalkningen tysta så länge han kikade in. Då konduktör Svensson slutat att titta in genom glasrutan ställde han sig i kupèn utanför för att lyssna men osynlig för passagerarna i avbalkningen. Vi som satt på parkett i kupén utanför väntade någonting och det kom om en stund. En röst inne från avbalkningen hördes ”gubbdjävelen tittade in” på den bredaste Karlskogadialekt. Detta tog eld i överkonduktör Svensson, som ryckte upp dörren med den stora glasrutan och meddelade, att passagerarna skulle uppföra sig som folk annars skulle det bli en järnvägsstation här mitt i skogen där passagerarna skulle ställas av i järnvägsdiket, utan något vidare. Svenssons straffpredikan avhördes utan vidare av dem, som satt i avbalkningen. Men vi som satt i yttre kupén kunde nog ej ordna anletsdragen enligt Svenssons önskan, utan han såg på oss förtappade får som ej såg nog förskräckta ut. Han försökte anlägga uppsyn av profet ur gamla testamentet men det hade nog ej avsedd verkan utan vårt allmänna flin fortsatte, till Svenssons förtret, men han kunde ju knappast skälla på oss som inget ont hade gjort utan bara flinade. Det var ganska många passagerare för ovanlighetens skull. Vad som hände sedan på tåget mot Nora, när det passerat Kortfors vet jag ingenting om, då jag bytte tåg i Kortfors till Svartälvtåget.

(Detta med två tåg i vardera riktningen på Svartälvsbanan var av nytta för trakten – det var ju enda gången som banan var nyttig för passagerarebefordran. Men det varade ej så länge. Det var före rälsbussarnas tidevarv med tunga lok och vagnar och tågen måste ju betjänas av minst 2 man. Stinsarna fick nästan fritt igen och kunde gå åt skogen igen och plocka bär som förut, med bara två tåg att betjäna dagligen. Stinsen i Rockesholm brukade dessutom idka smågrisförsäljning och uppköpa lingon på höstarna.)