Februari 1958.
Peder i Kärret.
Kärret var ett boställe strax norr om Galltorp. Kärret låg alldeles intill sjön Grecken och bostadshuset låg mycket vackert, ej fullt etthundra meter från sjön och ganska högt över sjöns yta.
Namnet Kärret hade det fått genom att en brukare av Nedre Grekskog hade brutit åker av ett kärr nere vid sjön och sagt, att han skulle gå ned till Kärret, då han gick dit och arbetade. Han skulle ha Kärret till boställe på ålderdomen. Detta hände någon gång på adertonhundratalets mitt.
Mannen från Grekskog byggde sin stuga vid Kärret samt ladugård och uthus samt jordkällare. Han blev ju gammal och Kärret blev ledigt för en ny generation.
Peder, som kallades så av ortsbefolkningen som ett öknamn av obegriplig anledning. ”Peder” hette egentligen Zakarias Pettersson.
Han hade kommit från Bergslagsbanans byggnad som rallare och bekantat sig med Pedermora, som bodde vid Backen och var änka och hade tre barn, som ej voro så små. Pedermora tog hand om Peder och det blev gifte med tre barn: Amanda, Karl August och Henning.
Backen skulle användas som boställe till skogvaktare Wahlström och Peder hänvisades att bo vid Kärret. Peder var en framstående arbetare med jord och bröt åker i stor skala vid Kärret. Peder var även en stor dikesgrävare, det var han som utdikade Grekskogsmossen med stora diken.
Peder var tämligen kär i sprit och då han var onykter, var han skrikig och hördes långa vägar, dessutom var han framme på alla gårdar och skulle ha mera sprit. Peders tjut hördes i allmänhet i förväg, då han var onykter, så att folk hann stänga dörrarna innan han kom fram till gården. Han dundrade på ytterdörrarna, så att det skallrade i huset men gjorde i allmänhet ingen åverkan. En gång vid en marknadsfylla tog han vid besök vid Galltorp ett steg ur den utvändiga vindstrappen och bultade med det på ytterdörren så det blev stora märken i dörren. Men det var ingen hemma då. Karl August kom så småningom och hämtade hem Peder, som ju så småningom nyktrade till. Innan Peder hade gått till Galltorp hade han gått bärsärkagång hemma i stugan vid Kärret samt bland annat kastat ut kaffepannan samt hade ögona på Amandas nya hatt, som skalle bli nästa offer, enligt Pedermoras egen utsago efteråt. Med förenade krafter föstes Peder ut, varefter han fortsatte till Galltorp. Pedermora upphävde även ett förskräckligt galltjut, då Amandas hatt var i farozonen.
Peder uttalades på stadraspråket som Päder med särskild betoning på ä och ansågs som ett verkligt öknamn, som det ej gick att använda som tilltalsord. Order Peder smittade av sig på hela familjen Pedermora, Pederamanda, Pederkarlaugust och Pederhenning.
Peder hade en viss iakttagelseförmåga. Han berättade med förtjusning då Pedermora och Sjöbergsmora från Norra Grekskog kurerade en sjuk ko, som tillhörde Peders. Medicinen bestod i att det skulle stoppas in en levande groda i munnen på kon, som skulle svälja grodan. Peder berättade att de bägge tjocka tanterna stod och skulle stoppa in den hela grodan i kon, och grodan tog ett stort hopp och försvann till Peders stora förtjusning. Sjöbergsmora från Norra Grekskog ansågs både som läke och trollkunnig. Hon kunde trolla, så att kor kom hem på rätt klockslag etc.
Peder berättade även att han besökte Nora marknad tillsammans med Pedermora och Pedermoras syster, som bodde vid Kopparhyttan. Peder hade inte haft något tillfälle att få något sprithaltigt, men då kom en snilleblixt och han konstaterade att de var mycket törstiga, då de gick förbi bryggeriet på hemvägen från marknaden. De hade köpt en bleckflaska, som var tom, och Peder sade att han skulle gå till bryggeriet och köpa svagdricka, vilket hade tanternas fulla gillande. Peder gick till bryggeriet och köpte öl, som han korkade upp och hällde i bleckflaskan. Peder kom med svagdricksflaskan varefter sällskapet tog en vilopaus på Håbyberget och släckte törsten med ölet i flaskan. Peder konstaterade, att käringarna sade att de hade aldrig druckit så gott svagdricka som detta. Denna historia berättade han med stor förtjusning.
Pedermora var upp till Per Ersa på Nedre Grekskog och skulle ge honom en skrapa för att han gav Peder brännvin, men Per Ersa sa, att han gav brännvin åt vilken han ville och Pedermora fick gå hem med detta besked. Hon var rädd för att bli utkastad enligt egen berättelse.
Peder var i alla tider en frilans som rådde sig själv och gjorde det han ville. Han var en stor fiskare och tillbringade en stor del av sin tid på sjön. En sommarmorgon var han ute på sjön och rodde drag i onyktert tillstånd. Skogvaktare Wahlström var ute och rodde han också och då Peder skulle hälsa på skogvaktarn så stöp Peder i sjön och började att hålla sig i dragreven som räddningslina, men skogvaktarn var ju i närheten och drog upp Peder i ekan igen. Han hade ju nyktrat till efter doppet så han tog sig hem levande igen.
Peder hade setat hemma och täljt på en käpp, varvid kniven slant och tillfogade Peder ett djupt sår i ena handleden. Han kom skenande till sin mamma och hon drog ihop såret med ett häftplåster och band om. Peder återkom då såret började läka, varvid mamma tvättade med sublimat och strödde på sårpulver. Peder hade Amandas huvudkläde som yttre omslag på såret och det blev ju stark lukt i huvudklädet av sårpulvret. Amanda skulle på ”uttagsdag” till Stadra och då skulle hon ha huvudklädet på sig. Hon hade det på huvudet och den starka lukten av sårpulvret satt ju kvar. Peder berättade efteråt ”att alla käringar på uttagsdagen gick och vädrade som hundar och kunde inte förstå vilken märkvärdig lukt de kände”. Det var en fullkomligt okänd lukt för dem.
Pedermora hade en benägenhet att låna allting, det utvecklade sig till en mani, det lånades tändstickor, mjöl, kaffe etc. men lämnades alltid tillbaka, det var en obotlig vana.
Peders flyttade från Kärret till Ursnäs, ett ställe som ligger intill sjön Halvarsnoren, det var omkring år 1900. Pedermora talade om att de kunde se röken av svartelfstågets lokomotiv från svartälvsbanan, som gick på andra sidan av sjön Halvarsnoren, det var annat det än att sitta vid Kärret, där de ingenting såg av kulturen. Men det blev visst inte så roligt vid Ursnäs, Peders hotades med stryk av grannarna, vid Limåsen, som ju hade rykte om sig att vara något bråkiga av sig.
Peders var stora matvrak och beryktade för sina matvanor, bl.a. hade det inköpts ett vanligt vitt nattkärl, i vilket upphälldes kokt fläsk. Ur detta kärl, som stod på bordet, uppsteg ångor. För deras del verkade detta ej på något sätt underligt, då de säkerligen ej kände till kärlets vanliga funktion, hos andra människor. Peders var egentligen snälla människor och jag minns Pederamanda särskilt.
Pedermora hade barn i första giftet och en son som reste till Amerika. Innan han reste till Amerika träffade han i dagsverksstugan vid Stadra en bokhållare som skulle göra sig rolig och sade till Bachus ”att du som är så fet, dig slaktar och äter de upp då du kommer till Amerika.” Bachus genmälde, att det gör ju ingenting om man blir slaktad, innan man blir uppäten, här blir man uppäten levande. Pedermoras son kallades Bachus emedan han bodde vid Backen och fetman hade han troligen i arv efter sin mamma.
Pedermora var så korpulent att hon var alldeles trind som ett klot. Hon var nämligen ganska kortväxt.
Peders var ej vidare välsedda av grannarna av en orsak, att de brukade taga emot tattare, som inkvarterade sig där och sedan gick omkring bygden och tiggde. På den tiden gick det omkring hela följen, ibland med häst och ibland med bara en dragkärra.