Från Carl von Linnés Västgötaresa
På vägen tillbaka mot Uppsala for han förbi Stadra på den vid det laget 100-åriga vägen mellan Grythyttan och Nora. Han nämner inte Stadra, men Käringeborn, sjön Greken och Greksåsa.
NÄRKE och VÄSTMANLAND
1746 Augusti 5
SVARTÄLVEN överrestes. Åtskilliga höllo den för skillnad emellan Värmland och Västmanland, fast andra i går berättade oss att åtskillnaden mellan Värmland och Närke var lagd 2 kvart bakom Saxhyttan. Det är underligt att inbyggarna näppeligen själva visste, i vad land de bodde, emedan de voro andelige västmanlänningar och världslige närkesboer.
TORRVARPEN, en lång och smal sjö, låg på södra sidan om vägen och var mycket krokig, besynnerligen vid Grythyttan. VIOLSTEN låg allmänt i skogen men sågs på intet annat ställe än jämte vägen, där stenarna voro omkullrade, eller ock på klippor, som tillförne varit betäcka med jord men nyligen avröjda.
GRYTHYTTAN, kvart. 2, var en stor by med en gata och torg, emedan han i forna tider varit ämnad till stad, som skulle kallas Grythem. Denna socken har först blivit inrättad 1633, 17 april, av några byar eller torp, som tagits ifrån Nora, Filipstad och Karlskoga; sedan 1641, 11 augusti fått stadsprivilegier för kringliggande bergslag skull, vilka blivit konfirmerade 1649, 12 oktob. och 1660, 3 mars; men ej torg- och marknadsplats. 1660, 26 nov., konfirmerades Bergslagsfriheten, dock under beskattning. 1668, 19 Sept., blevo privilegierna allenast till en tid prolongerade, emedan de nästgränsande små städerna Nora och Linde ej kunde bestå utan att ödelägga varandra, om flera städer så nära skulle anläggas.
RESAN ställdes i söder åt Loka, som låg 5 kvart ifrån landsvägen, då vi efter 1 kvarts resa foro över färjan vid Torrvarpsund samt över Torrvarpsjön.
Loka
VÄGEN var den allra behagligaste, ty han betäcktes på båda sidor med björkelundar. På återresan tog himmelen på sig ett svart moln, som hade med sig dunder, blixt och slagregn. FLOTGRÄS växte i Torrvarpen vid Färjan, där det flöt med ändarna av bladen, och under starkaste stormen bröt så vågorna, att vattnet stod helt spegelklart, så långt detta gräset växte. Det är märkvärdigt, att de flytande vattenväxter så kunna dämpa vågorna och uti mari pacifico veta vi, att så vida FUCUS Sargazo dictus där flyter, så är det ock ett beständigt lugn på vilda havet. Den kuriöse doktor J. F. GRONOVIUS i Leiden har genom brev berättat mig, att de holländska valfiskare till Grönland alltid föra ombord ett par fat olja, vilka de i stark sjögång och för nöd skull slå ut på vattnet att därmed bryta vågorna.
LOKA KÄLLA låg på en myr eller mycket sank äng av 2 eller 2 bysseskotts diameter, vilken äng var kringstängd med låga berg. På norra sidan låg den lilla sjön Noren, som ofelbart trängde sitt vatten under den åsiga och höga vägen, att ängen stadigt blev våt; på södra sidan låg sjön Loken, till vilken älven Trösa gick. Alla våra svenska surbrunnar, såsom Medevi, Falun, Sätra, Wårby, Wixberg, Norrmalm, Göteborg, Fållorne, Ramlösa, Ronneby, Lindahl etc. äga järnvatten med blecksmak, blåflykig hinna och gul ockra. Alla äro tingerade av ett yrke eller mom, alla agera på enahanda sätt, med det de corroborera av sin martialiska kraft och differera endast till starkleken. Men Loka källa är av hel annan art och äger varken smak, lukt, hinna eller ockra, har alltså hel annor kraft; ty den corroborerar icke, diluerar mera och relaxerar mera, gör alltså god effekt uti slag, gikt och värk, samt vad som helst förorsakas av skarphet i blodet. Vid surbrunnarna finna de lisa, som hava en svag och slapp mage eller kropp, en Leucophlegmatie eller Cachexie, vilkas fibrar böra corroboreras, vilka alla här finna ingen hjälp. Loka vatten ändrar sig vid proven ej mer än gement vatten;smakar som det behageligaste och renaste källevatten, är mycket kallt men ej hårddrucket. Det har ingen synnerlig lukt, men då det omskvalpas, kännes det något litet bituminöst. Det håller också intet mineral och kan därföre ej med de ordinära proven igenkännas, ty har det av medicis blivit mer förundrat, och där ingen teori varit, dömts efter rön och observationer. Vattnet har ifrån hedenhös blivit av allmogen brukt och dem lärts av någon händelse och continuerats av en förfaren empirie, då lantmannen haft för årlig plägsed, som än idag varar, att resa hit midsommarnatten och dricka detta sköna vatten att med dess kalla vatten kyla sin blod, att med det klara vattnet avskölja dess sälta, att med det smidiga vattnet lösa det spända. Jag vet ingen, som intill denna dag känt detta vattnet, och jag har själv aldrig förstått detsamma, ehuru jag ofta druckit det, som varit fört härifrån uti buteljer; ut vidi obstupui; ty jag har sett över 100 källor med Lokavatten, utan att veta dess verkan. Jag har mången 100:de gång läskat min matta kropp med sådant vatten, då han varit svett av Floræ tjänst; jag har varit den, som nogast beskrivit Loka källor utan att veta om Loka. De mesta Lokæ källor har jag sett i Lappmarken, och där funnit ett tecken, som nästan aldrig skall slå mig felt, om källan allenast får stå fri, vilket är en mossa; ty där denna växer i något kärr till form av en tuva, där finnes alltid ett källeseg av Lokavatten; med ett ord: Loka källa är ej annat än en KALLKÄLLA. Kallkällor äro helt andra källor än springkällor, ty kallkällorna finnes allenast i sidlänta kärr, som bestå av dy eller kärrmylla; ofta stå sådana kärr om sommartiden fulla av solljumt vatten, då likväl uti dem finnes ett källeseg med nästan iskallt vatten uppvälla, vilket på sidorna är fullsatt med förenämnda mossa eller Mnio. Kärren taga syra och fetma utav det stadiga vattnet, varföre all kärrmylla kan göras till brännande torv, och alla rötter, som ligga i kärren; hava mycken fetma. När denna dy bliver uttorkad i jorden; förvandlas hon till skiffersten; skifferstenen, som är moder till stenkolen och bergbecket, visar vad fetma de fått ut ur kärren. Kallkällornas vatten suger sig djupt igenom kärren, kan alltså ej annat än hålla något petroleum, vilket skönjes genom vattnets skvalpning uti glaset, då det röjer sig med lukten; håller således Loka vatten ej annat än ett rent kallt vatten med petroleum, vilket gör det smidigare och lättare att dricka. I lappmarken finnas oändeligt många sådana kallkällor, och även ofta i våra skogar, som ej gärna frysa om vinteren. Mången kör ock ofta ned i dem både med häst och släda. Lappen dricker och utväljer deras vatten framför allt annat, då han det kan hava, fast man icke vet att kallkällornas vatten, druckit på Surbrunnssätt, gjort så härliga kurer. Men det jag kan försäkra, att de, som hava kallkällor på sina ägor, ej behöva resa hela 30 milen över ån efter vatten.
ÅKERTISTEL var i myckenhet upphämtad vid torpen, den bönderna torkat att av honom taga den myckna och långa ull (Pappus), som sitter på frön, med vilken de fylla sina örnegott i stället för fjäder, vartill den är tämmelig tjänlig. Här i landet brukas av fattiga att taga Pappen av åtskilliga frön, såsom Eriophorum, Epilobium, Salix, Serratula; ty lantmannen har ej märkt ännu de andra, vilka alla jag på sitt ställe har upptecknat; men nyttan bliver ringa, ty en del valkar sig tillsamman i klimpar, andra smulas sönder till mjöl.
VÄGEN ifrån Grythyttan, sedan vi kommit Loka, tillbaka ifrån fortsattes åt Nora. Han var ljuvlig att resa, men natten kom på, och efter 2 kvarts resa sågo vi i den mörka natten hela jordbrynet i skogarna vitt och liksom med snö betäckt, vilket dock ej annat var än ett tjockt och ganska stort hagel, som här fallit för några timmar sedan under åskedundret. Efter 4 kvarts resa ifrån Grythyttan stante vi uti Varnäs över natten.
Augusti 6
VARNÄS GÅRD låg på en udde, som på tre sidor omgavs med sjön HalvarsNorn, liksom med en halvmåne; gården låg något upphöjd, men landet emellan gården och sjön var av låglänta lindar, så att denna gård bör väl räknas bland de bäst belägna Sveriges gårdar. KÄRINGEBORN, kvart. 5 ifrån Grythyttan. Här var hytta och hammar.
Järnmalmen togs ifrån Högborn och Holmgruvan. Stångjärnet såldes här till 36 dlr. K:mt skålpund. Transporten till Arboga var 7 dlr. kopparmynt för lasset. Vart lass bestod av 2½ skålpund.
KALKEN, som brukades här till fluss, var helt vit och däruti sällsam, att han var beströdd med particulis longis, sparsis, subprismaticis, procumbentibus, så att figuren nära kom överens med de svarta, strödda partiklar av blände, som finnes i kopparmalmen vid nya Kopparberget, fast dessa partiklar voro vita och klara.
GREKSÅSA, kvart. 6. Här var även en hytta. Malmen togs ifrån Stibergs och Nybergs gruvor. Sjön Greken låg ej långt härifrån.
LIVFÄRGAD LERA, alldeles lik den, som grovs vid Filipstad, men något segare, sågs vid vägen jämte Blisbäck.
GYTORP, kvart. 5. MALVA växte med röda blommor mitt emot gården Bergsängen, som kanske torde kommit ut ur trägården. Det är ej utan all grund, vad gemene man allmänt talar om hennes blomster, att om en flicka, som hemligen lämnat tyglarna, luktar på deras perlyme, hon därav merendels röres, vill kvävas eller svimma, helst en sådan människa merendels hysterica ab adsveta, sed denegata venere.
NORA låg kvart ½ ifrån vägen på vänstra handen. Det var en liten stad, med 2 långa och räta gator, 3 tvärgator och ett stort grönt torg. Husen voro av trä med en våning, dock snygga. Staden var omgiven i norr, öster och söder av sjön Norn, men på västra sidan skildes han med en flod ifrån landet.
BONDEBY, kvart. 5. Natten kom på, och vi hade ärnat här vila, men det återstod något, som jag icke ännu lärt på all mina resor, nämligen att beskriva huru olyckeliga de månde vara, som komma att resa hos nationer, de där varken hava seder, lagar eller moral för ögonen, och huru fult ett folk kunde bliva, där det ej tillhölls att bemöta resande med beskedlighet och hövlighet.
Vi fingo nattläger i nästa by eller gård vid Hjärlehammar.