Håkan Svantesson

Av Håkan Svantesson

Jag har bott i U S A sedan 1969. Sist jag var i Sverige var 1987 för min fars jordfästning. Jag har blivit bunden här på farmen de senaste åren. Bönder får ju aldrig semester!
Min far, Svante Johansson, föddes i Brunnshyttan år 1899, och familjen flyttade några år senare till Ötorpet. Min farfar gjorde dagsverken, tidvis i dagsverkstugan, men också som kolare som arrendelikvid. Far hade sin skolgång i Stadra skola under ’Ekströmma’, som var lärarinna för de äldre klasserna. Farfar dog en tidig död, och min far övertog vid en tidig ålder försörjning av familjen. Han blev tidigt god vän med Viktor Andersson som vid den tiden bebodde Lilla Ötorpet, vilket låg på sluttningen nordöst om Ötjärn. Viktor var sedermera känd som ’Viktor i Backen’. Backen var ett torp beläget mella Grecken och länshuvudvägen mot Grythyttan, mellan avtagsvägen till Rockesholm och Grecksskog. Jag har en minnesbild av Viktor från ett besök till Backen, som mina föräldrar och jag gjorde en vacker sommarkväll omkring 1950. Jag var då 7 år gammal.

Jag blev glatt överraskad när jag i Bergslagsposten läste om ert nybildade byalag. Mina varmaste lyckönskningar till er alla.
Här är en liten historia, vars trovärdighet jag inte är helt säker på. I början på 50 talet köptes Stadra av Ovar Bergström (och hustru Astrid? ) Bergström anlitade min faders lilla byggnadsfirma till att utföra en totalrenovering och modernisering av herrgården. Detta arbete utfördes under vintern, möjligen 1951 eller 1952. Snickarna övernattade på herrgården eftersom de ju var hemmahörande i Nora. Målerierna utfördes av Ivan och Sven Sandelin, och speciellt Sven hade lite konstnärsblod i ådrorna. Nu till historiens kärna. Efter fullbordad renovering, flyttade makarna Bergström in på sin herrgård. På en speciell veckonatt, möjligen varje Lördagsnatt, hördes ett rytmiskt och högljutt dunkande i en vägg. Med Vargkrökets spökerier inte alltför avlägset, låg det ju nära till hands att misstänka något supernaturellt. Ovar Bergström var emellertid en man, tydligen van vid rationellt tänkande. Det sägs emellertid, att hustru Astrid flyttade till sin dotter i Gyttorp för en tid. Ovar Bergström fattade post på olika platser inom herrgården när tiden kom för dunkandet. Han lokaliserade så småningom ljudet till trumman där tornurets lod löpte. Tydligtvis hade en spik drivits in i trumman under renoveringen, och ett av loden hängde upp sig på denna spik tills det omsider gled av, och förorsakade detta ljud från avgrunden. Spiken drogs ur, spökerierna voro nu ett minne blott, och makarna Bergström återförenades på sin herrgård.
Trakten kring Stadra har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag tillbringade mycken tid med att ströva i skogarna runt Ötorpet, såsom Klampen, Stora och Lilla Glattjärn. Jag har inspelat på band, min fars berättelser från ungdomen,exempelvis anekdoten ’när Viktor sköt rågeta’, som handlar om tjuvjakt. Gissningsvis bodde farmor, far och tre systrar kvar i Ötorpet till 1925. Äldre brodern, Filip, var gift och hade lämnat hemmet.
Lyssna på del 1 och Lyssna på del 2 av bandet.

Det var äventyrlighet som medverkade till att jag hamnade här i USA. Efter en tid 1969 i Kalifornien beslöt jag mig för att förbli här. Jag blev Amerikansk medborgare 1977.
Min yrkesverksamma tid tillbragte jag vid Saabs dotterföretag här i USA, med början i Januari 1970. Från 1971 hade jag hand om Saabs hamnverksamhet, först i hamnen i Providence, Rhode Island, och de sista tre åren i Port Newark, New Jersey. Jag pensionerade mig i September 2000, efter över 30 år vid Saab.

Här är några bilder som Håkan skickat från sin farm utanför Sherman i Maine USA.
Det snötäckta berget är Mount Katahdin, och det är utsikt från vardagsrummet. Berget ligger ungefär 45 kilometer härifrån. Mount Katahdin är omgivet av Baxter State Park, som är administrerad av staten Maine. Berget är ändpunkten på Appalacian Trail, som börjar i Georgia och följer bergskedjan norrut under närmare 1000 kilometer. Somliga hurtbullar vandrar hela sträckningen under sommarmånaderna.

Vi bor nära ett samhälle med 900 personer. Folk här bryr sig inte om att låsa sina hus eller bilar. Med andra ord är det ingen kriminalitet här. Närmsta grannarna bor omkring en kilometer härifrån, och mannen kör en skogsavverkningsmaskin. De är de bästa grannar man kan tänka sig att ha vilket visade sig förra sommaren när jag var på lasarettet. Alla grannar och folk från byn var också mycket behjälpliga med gräsklippning och skötsel av djuren som vi fortfarande hade då.

Fotografiet där bilen är avbildad, kräver förtydligande. Meningen är att visa var vår körväg börjar, och fortsätter ungefär 0,8 kilometer in till stugan. Vi byggde ganska precis i mitten av områder vi äger.