Tidsbilder
Kärret var ett litet ”ställe” som låg vid sjön Grecken nedanför Nedre Greckskog (på Nora sockensidan). Strax ner om Kärret ligger mitt i sjön den så kallade ”tresockenstenen”, en mindre sten som ensam sticker upp ur sjöns yta. Denna sten benämndes ”tresockenstenen” av den anledningen att tre socknar – Nora, Grythytte och Järnboås – stötte samman på stenen. Kartorna anger dock att dessa sockengränser stöter samman längre åt norr. Kärret är nu igenväxt med stor skog så det finns ingen möjlighet att på platsen kunna orientera att det funnits en stuga samt uthus. Kärret har ej varit bebott sedan omkring år 1902. Den siste som bodde där var ”Dagermålspelle” som var född vid Dagermålsfallet.
Namnet Kärret var ett relativt nytt upptaget ställe, troligen omkring mitten av 1800-talet. Namnet skulle det ha fått av den anledningen att det fanns en mindre mosse eller kärr, som gick att odla till åkermark, samt att det låg en jordkulle intill kärret som även gick att bryta till åker och att ställa erforderliga byggnader på. På Nedre Greckskog bodde Spångberg, som bröt detta kärr och uppförde mindre hus för att ha till hem då han blev gammal och ej orkade sköta Greckskog, som då ansågs som större ställe med en häst och några kor. Det var föreskrivet att på alla arrendegårdar under ”Stadra” skulle finnas en fullgod arbetskarl, som vid behov skulle kunna arbeta åt Stadra Herrgård och därtill hörande anläggningar. Det gick således ej att bli gammal och orkeslös på ett sådant ställe utan måste ordnas på annat sätt genom anhöriga eller att bo i käringstuga (vid Ryttarbacken). Auktioner på gamla lär också ha förekommit, dessutom en del mindre kommunala bidrag genom s k rotmästare, som var den tidens socialtjänstemän.
”Päder” var ett allmänt erkänt öknamn utan någon som helst anknytning till namnet Peder. Inga föräldrar skulle ha vågat döpa en pojke till Peder på den tiden som Päder existerade. Päder var rallare och arbetade på Stora Bergslagebanans anläggning som på 1870-talet avslutades och Päder blev arbetslös och enligt den tidens sed blev luffare och vandrade landsvägen från Grythyttan mot Nora. Då han kom till Backen påträffade han en änka, som var i avsaknad av arbetsför karl, som erfordrades på alla ställen under Stadra. Resultatet blev att Peder blev kvar och änkan. Änkans barn i föregående gifte reste till Amerika och Päder blev ”erforderliga arbetsföra karlen”.
Päder hette Zakarias Pettersson men det var ingen människa som använde det namnet utom Pädermora. Alla övriga människor använde det betydligt enklare och lättfattligare Päder.
”Päders” fick tre barn snälla och hyggliga människor: Amanda, Karl August och Henning. ”Päder karl August” bodde på senare år i Kopparhyttan vid ’Greksåsar under namnet Zakrison. Han ansågs vara en god kolare, som kunde sköta kolmilor på bästa sätt för att få mesta möjliga kol av kolveden. Han har senare flyttat till Västergötland.
”Päders” flyttade från Backen och efter diverse flyttningar till olika ställen under Stadra, som jag ej kan redogöra för, hamnade vid Kärret. Päder var en mager och senig person, som en spikesill. Päder var en överdängare på att använde spett och spade, de gamla rallaretagen, och sysselsattes med grävningsarbeten. Han utdikade Grekskogsmossen. En stor mosse mellan Övre Grekskog och landsvägen. Päder röjde även sten hemma vid Kärret, han gjorde en mindre åkerplätt vid uthusen helt stenfri, vilket var mycket ovanligt på 1890-talet. Päders levde naturliv med arbete till försörjningen samt med fiske som stort bidrag till maten. De idkade även kvastbindning, dels störkvastar för stall och ladugård vid Stadra Herrgård dela kråkriskvastar för inomhusbruk av allmänheten.
Till Kärret brukade även komma hela lass med tattare (dessa kallades ”skojare” i Bergslagen). Tattarna var i allmänhet från Gräsmark i Värmland. Vi grannar var lindrigt sagt förbannade för dessa tattarebesök. Tattarna gick runt i gårdarna och tiggde. Dessa tattare var i allmänhet folk i sina bästa och arbetsföra åldrar. Tattarebesöken förekom ej så ofta, men det var svårt att förstå mentaliteten hos bofasta människor att hysa sådana individer.
Pädermora hade en egendomlighet att hon skulle låna allting av mindre partier av, kaffe, socker, tändstickor o d. Men det lånade lämnades alltid tillbaka regelbundet. Detta lånande var tydligen ett behov av någon sort som ej var motiverat.
Pädermora var liten och fullständigt trind som en slipsten, så dimensionen var lika på alla håll. Som skor på fötterna hade hon, som hon sade ”stövelskor'”. Hon hade skurit av skaften på ”Pettersons” stövlar och använde nedre delen som skor.
Päder var i allmänhet något folkskygg utom då det hade vankats brännvin. Varje höst vid tiden för marknaden i Nora var det fest och då hördes Päder skrika så det hördes kilometervis. Hans fyllskrik var starkare och högre än vad lommen i sjön kan åstadkomma. Det gick att följa Päders vandring i bygderna långa vägar genom hans i en regelbunden följd av skrik utan uppehåll.
Päder var kanske innerst inne något religiös, han svor aldrig, även om det gick aldrig så illa. Han hade ett uttryck som väl var hans kraftord ”spett å neråt'”. Detta var det vanliga kraftuttrycket från hans sida.
Pädermora bevakade sin Päder så att han inte skulle supa brännvin men i allmänhet med dåligt resultat. En gång skulle de besöka Nora gemensamt i sällskap med Päderlovisa, som bodde i Kortstugan vid Kopparhyttan. Päder var hela tiden i Nora ställd under effektiv bevakning av båda kvinnorna, så det fanns ingen möjlighet att ens få en liten öl. De fotvandrade från Nora och hemåt och Päder gick och suckade och tyckte att dagen var helt förstörd, men det gick upp en talgdank då de passerade Hagbybron och han fick se bryggeriet. De hade köpt en bleckflaska i Nora som var tom. Då alla var törstiga, hemställde Päder att han skulle få gå till bryggeriet och köpa svagdricka i bleckflaskan. Han fick det begärda tillståndet med välvilja. Päder köpte ölflaskor och tömde dessa i bleckflaskan och kom åter med ”svagdrickan” som ett oskyldigt barn. Vandringen fortsatte på den gamla genvägen över Hagbyberget. På rastplatsen mitt på Hagbyberget skulle törsten släckas – Päder var ju mycket törstig och det kvinnliga sällskapet också. Päder relaterade sedan för vem som ville höra på att ”käringarna konstaterade att så god svagdricka hade de aldrig förut smakat”. Päder konstaterade med välbehag att Noraresan inte varit helt förgäves, dels fick han sitt öl trots den stränga bevakningen och dels blev ”käringarna” väldigt glada och upprymda av den goda ”svagdrickan” Päder köpt på bryggeriet.
Päders, som de gemensamt hette, var vänliga mot såväl människor som djur, särskilt råttorna. De hade två stora katter men dessa verkade rädda för råttor, troligen var det för stor övermakt av stora och feta råttor. Päders hade höns och sålde ägg och min roligaste sysselsättning var att få gå dit en sommarförmiddag, då korna blivit utsläppta och blott grisen var kvar i ladugården. Jag brukade alltid tiga in genom den öppna ladugårdsdörren och försöka få se några råttor. Råttorna försvann genom sina respektive hål då jag kom men det gällde att bara vara tyst och stilla en stund så började det att sticka upp morrhår från råttnosar ur varje råtthål i golvet och så småningom, då det inte var någon fara så kom hela råttan upp. Det kunde bli hela dussinet med stora och feta råttor. Det roligaste var själva finalen, då jag stampade i golvet och råttorna fick bråttom att söka skydd i sina hål. Det fanns flera råttor än det fanns råtthål, då det blev trängsel och slagsmål och råttskrik vid de flesta hålen om att komma fortast ned. Detta var säkert mera spännande än nutida bio och TV, nog uppfattade jag det som en god föreställning.
Vid besöken på Kärret försummade jag i allmänhet ej heller att titta in i deras dassdörr. På motsatta väggen satt uppspikat ett skinn av en lom. Lomskinnet satt fastspikat på väggen med en spik genom nackskinnet. Päder hade fått lommen i ett fisknät samt hade måst döda lommen. Päder flådde lommen och spikade upp lomskinnet på dassväggen, som ansågs som det enda säkra stället mot mal. Lomskinn ansågs förr i världen som en stor raritet till lock på skinnmatsäckar, som både pojkar och vuxna män skulle bära både i tid och otid.
”Päders” flyttade från Kärret i slutet på 1890 talet, troligen år 1899. De flyttade till Ursnäs, som ligger vid sjön Halvarsnoren i närheten av Kjervingeborn. Pädermora berättade före flyttningen vilket bra ställa Ursnäs var, stor köksträdgård samt att de såg svartälfståget på andra sidan Halvarsnoren. Det var annat det än att sitta vid Kärret och se bara sjö och skog, så det var att komma betydligt närmare kulturen.
Pädermora ansåg sig själv som något trollkunnig, som kunde ”mana” och ställa hem husdjur på rätt tid på kvällarna. Men hennes anseende var ju blekt jämfört med Maja i Björnkula samt Sjöbergs Maja som bodde på Norra Grekskog. Dessa hade båda två större anseende än Pädermora, (På den tiden var alla odlingar, både åker och ängs-sloge, omgivna av gärdesgårdar, så att husdjuren släpptes ut i villande skogen. Korna måsta ju komma hem till kvällarna för mjölkning. Eventuella får följde i allmänhet fäflocken. Ibland skilde sig dock fåren från fäna och bildade stora flockar på egen hand. Dessa fårflockar blev halvt förvildade och gick ej hem till ladugårdarna på kvällarna. På höstarna var det stort letande efter dessa bortsprungna får. Hästar, som släpptes ut på bete i skogarna, gick ej samman med kor och får utan bildade egna grupper, som var ute natt och dag, men strövade ej så långt bort utan deras skällor hördes i allmänhet hem till respektive ägare.)
Päders hade egna idéer om matkärl. Det köptes enörade porslinskärl, som karotter. De var rena och ej använda för sitt ursprungliga ändamål men folk som fick se dem stående på borden hajade ju till. Det blev ett allmänt talesätt i bygden om något som ej var rent, att det ”ser ut som hos Päders”.
Hade någon tagit en florsnuva för mycket så sades det att ”han liknade Päders”, så förstod alla liknelsen utan vidare utläggning. ”Päders” blev slutligen inte ett namn utan mera ett begrepp, då det skulle framhållas något som var mindre välordnat på ena eller andra sättet.
Pädermora var som ovan sagts en mindre trollkonstnär, som mest bara handskades med älmtjära, mantväl och vredbrännvin som universalläkemedel mot värk av alla slag. Dessa läkemedel var alla avsedda för utvändigt bruk.