Nästan ordagrant nedskriven av Wille Loiske efter ljudinspelning av berättarafton i drängstugan på Stadra 040807. De med X markerade inläggen har jag inte kunnat identifiera berättaren. Viss reservation också för felidentifiering.
Göran Johansson:
Berättarafton, kanske man istället kunde säga minnenas afton eller lär känna din hembygd eller nåt sånt. Vad ligger bakom den bygd som vi bor i. Vad finns det att berätta om det, jo det finns väldigt mycket. Man behöver inte gå långt för att hitta intressanta detaljer ute i skogen. Jag tänkte att vi skulle prata om det lite grann på lite olika sätt. Alla har olika minnen, alla har upplevt nånting. Hur många var med på den där gruvvandringen som vi hade i våras? Det är några stycken i varje fall, men det är många nya människor här. Det är planerat en ny vandring i höst, en torpvandring. Har ni observerat det? Den femte september.
Vi börjar däruppe vid Ekebergstorp. Sen är det meningen att vi ska gå ungefär fem kilometer och besöka både ödetorp och aktiva fritidsställen. Sen behöver vi inte gå tillbaka utan vi ordnar så att bilarna hämtar oss. Annars är det en nivåskillnad på etthundrafemtio meter. Så det blir lite onödigt att gå tillbaka. Det blir alltså den femte september och jag hoppas att det blir lika varmt då som vi har nu. Det är en söndag och den som har tillgång till hemsidan kan gå in och titta där på programmet, det finns en karta med där så man kan se hur vi har tänkt att gå. Ta bara rejäla skor det mesta är i skog utan stigar.
Agnar Kärrman:
Hur gammal är den här kartan? Det finns många intressanta detaljer på den.
Göran Johansson:
Är det någon som vet hur gammal den är? 1864! I alla fall finns det ödetorp som jag hittat som inte är med på kartan. När jag har tittat i skogen och på kartor så har jag hittat en hel del intressanta saker som jag skulle vilja ha hjälp med att gräva vidare i. Det är, vad ska vi kalla det för? Lämningar från äldre verksamhet. Och då tänker jag i första hand inte på gruvorna, för dom är så tydliga så dom hittar man utan vidare. Tillexempel finns en kvarnlämning vid Kvarntjärn. Men hur mycket är kvar och var låg den? Jag har mina aningar men det är inte så lätt att hitta den. Det finns en stenåldersboplats vid badplatsen i Godalstorp, men den har länsstyrelsen dokumenterat. Så vi har anor ganska långt bak. Det finns en del dammar som man använde i samband med gruvdriften.
Det finns en hyttruin i Skärhyttan, den kan man se rätt tydligt. Däremot har det funnits en osmundsmedja i Skärhyttan, men var den har legat det vet jag inte men det finns med på kartan. Det ska finnas en linbana eller någon slags bana från Blankagruvorna och ner till Skärjen, men det är inget som vi hittat. Däremot har det funnits en konstgång och den är lätt att hitta, den såg vi ju på gruvvandringen. Det finns en kanal till Bondgruvorna som förmodligen Åke och Kerstin har snavat i utan att tänka på det. Dom tog vatten högre upp i Svartälven för att driva ett konsthjul nere i Bondgruvorna. Det finns ett sågverk eller resterna av ett nere vid Sågtorpet. Sågverk för att såga till gruvornas behov. Och där finns en kanal som användes innan man dämde upp där för att ta vatten i en högre punkt i älven. Det finns en tjärdal, troligen här uppe vid raka vägen, men jag har inte hittat någon. Det kanske finns någon som vet var den finns? Sen finns det en mycket intressant sak vid Grecksskog, vid Greckskogsbäcken. Minst en damm och lämningar av en hytta, så kallad veckohytta. Delägarna var två eller tre. Och dom drev hyttan an vecka var. Jag har varit vid bäcken och hittat slaggen. Det är intressant hur dom drev hyttan, hur fick dom dit vattnet till bälgarna?
Jag har mina aningar hur dom gjorde. Jag har hittat ett fornminne vid Grindtorp, en stensättning på två gånger två meter och en halv meter hög. Men det finns inget mer. Jag vet inte vad det är. Kanske någon annan vet? Det är där Ligner bor vid gamla vägen. Mittemot Klingstorpvägen.
Agnar Kärrman:
För några år sen träffade jag på vägförvaltningen
som var ute och sökte efter platsen där det stått en milsten.
Den skulle dokumenteras. Den skulle vara efter gamla vägen och det kan
vara ett fundament efter en milsten. Men eftersom de inte hittade någon
så brydde dom sig inte om att dokumentera den.
Göran Johansson:
Sen finns det nåt som jag inte letat åter, många vet ju var
den finns. Wallins grotta, han mediterade där. Det är väl nåt
som alla borde känna till.
Magnus Wetterholm:
Om man går från Axel Eriksson mot bäcken och går över
bron där som finns kvar sedan vi spelade där, och branta backen upp,
det är hjulspår där också. Cirka trettio meter och viker
av in i skogen. Där ligger grottan. Den är utmärkt på många
kartor också. Wallins grotta.
Nilseric Erixson:
Det är ju bara en grop numera.
(Här är bild på
grottan.)
Magnus Wetterholm:
Det var möblerat där uppe har det sagts och han hade fri utsikt över
sjön. Det fanns ingen skog. Det sa Agnar till mig idag att det fanns tankar
på att herrgården skulle ha byggts där från början.
Nilseric Erixson:
Jo jag har papper att den antog att det skulle vara så en gång i
tiden. Men så byggdes den här istället.
Göran Johansson:
Om ni går över bergen på östsidan här så finns
det ett berg på Bjurhagsnäset som har ett intressant namn, det heter
kvarnstensberget. Vet någon nåt om det? Har ni hittat ett brott
eller?
Nilseric Erixson:
Jag har hittat kvarnstenar ute i mossen, de körde ikull med häst och
vagn där och orkade aldrig ta reda på lasten. Men jag har inte hittat
nåt brott.
Göran Johansson:
Tydligen gjorde dom kvarnstenar där i alla fall. Och sen finns det ju mycket
i Finnå, det finns dammar av olika slag och det finns ett stångjärnsbruk
där, det finns en kvarn vid Rågrecken som är fantastiskt väl
bibehållen. Det har funnits en såg i Finnå, finns såghuset
kvar?
Sten Björnulfsson:
Det är någon lurig fasen som stulit golvet där och sågbordet
är det någon som plockat ner. Den där sågen har faktiskt
alltid varit intakt, ända sedan jag kom hit 55.
Göran Johansson:
Jag var in i den för sådär åtta år sedan och då
tyckte jag att den var intakt. Det fanns mycket papper och pärmar med mycket
skrivet i.
Sten Björnulfsson:
Det har varit en riktig röjarskiva där. Jag vete fasen vad som gått
igenom där, för mycket av dom där pappren och pärmarna har
försvunnit också. Det var ju räkenskaper för sågen.
Den var igång till 49. Det var den dåvarande kronojägaren som
hade fört räkenskaperna. Och det fanns ju namn som man känner
igen från det hållet Torsfallet mellan Grecksnäs och Brunnshyttan.
Det var över huvud taget folk från trakten som var där och fick
sågat. Det måste ha varit Domänverket som ägde sågen.
Jag brukar titta till den minst en gång per år. Det är ju sorgligt
det där. Det var några ungdomar som campade där för en
fem sex år sedan och sköt sönder alla fönsterrutor med
luftpistol. Det var gammalt fint glas. Nu är det någon som tagit
fönsterbågarna. Det så man kan gråta blod. Och de här
sågborden var fantastiska. Allt skedde över en höst och vinter.
Annars har det klarat sig genom alla åren.
Magnus Wetterholm:
Får jag bara säga det att en av vinsterna med att vi lär känna
varandra och skapa det här nätverket är ju att händer det
såna här saker har vi möjlighet att delge varandra om stölder
och inbrott och slippa sånt här.
Sten Björnulfsson:
Om man går in via dom stora portarna från bron så finns det
en liten trappa ner och där står generatorn, ett fantastiskt gammalt
underverk från tio-tjugotalet. Jag minns att det var en ränna där
till generatorn.
Jag kan berätta en historia från 1916. Det var dåvarande provinsialläkaren
Hallén från Lindesberg som skulle till Sundsvall. Han kom till
fyrbygget och det var en gammal gumma som bodde där, jag kommer tyvärr
inte ihåg hennes namn. Fyrbygget, det var fyra spisrum runt en skorsten,
som är ganska egendomligt. Det finns knappast några såna kåkar
kvar. Det var bara stampat jordgolv. Det var första gången han var
där och han frågade gumman var Sundvall låg. Och så gick
hon ut på backen och sa ”de ligger alldeles nära men ja sirt
inte”. Det var vägbeskrivningen det.
Charlotta Björnulfsson:
Sen finns det äldre kartor än denna som man kan utläsa av. Vi
har en hemma som är från 1808 det är nog den äldsta som
finns. Man gjorde ju kartor sporadiskt bara när man gjorde skiften eller
sånt.
Sten Björnulfsson:
Det är en jordmånskarta, kan ni tänka er, varenda liten plätt
av jord är med och jordmånen är noterad. Det är helt otroligt
alltså, vilket arbete. Man har gått igenom hela trakten. Det hade
att göra också med hur man värderade marken.
Göran Johansson:
Och skatterna, hur man beskattade jorden. Staten var mycket intresserad av hur
många hemman det fanns och hur mycket man kunde beskatta.
Nilseric Erixson:
Vem är det som renoverar Fyrbygget egentligen. Det har ju pågått
i flera år?
Magnus Wetterholm:
Fyrbygget ägs av min kusin Staffan Boström som är son till Majken
Nilsson som hade bokhandeln i Grythyttan en gång i tiden. Han har haft
mycket besvärligheter, det har varit inbrott och stulits fönster och
fönsterbågar som han fått ersätta genom att köpa
gamla fönster och låtit renovera dom, för hans bror är
snickare. Han deppar ihop med jämna mellanrum för detta. Så
mycket inbrott det varit häromkring.
Min pappa berättade ofta för
mig att han hade förteckningar av Herbert Carlsson. Alltså, Herbert
var Carl Eberhard Carlssons son som han hade utanför äktenskapet.
Det där har jag bara hört talas om, men i samband med pappas bortgång
nu så har jag börjat röja en massa och hittade en kartong här
med pappas piktur. Herbert Carlssons anteckningar. Stadrapapper. En massa berättelser
som finns här som är roliga. Jag har inte läst igenom allt men
tänkte läsa en nu som inte är så lång.
Stallpelles Valfrid.
Stall-Pelle (kusken Pettersson vid Stadra Herrgård) hade köpt en
ko av Anners Annersa i Grinna (jag tror det måste vara Grindtorpet) för
45.- kronor under det förbehållet att kon skulle slaktas av Stall-Pelle
och ej säljas vidare. Det var på hösten och det hade kommit
en del snö. Kon slaktades vid uthusen ovanför skolhuset, som låg
nästan på samma plats som det nuvarande. Uthusen befann sig på
västra sidan om skolhuset invid skogen i Fågelsyna. Uthusen var gemensamma
för skolan, skolläraren, Stall-Pelle och ladugårdskarlen, som
bodde två trappor upp i skolhuset. Det fanns således i skolhuset
tre familjer utom själva skolsalen.
Kon, som slaktades, var dräktig med en kalv i ungefär halv storlek
och det skulle av någon anledning på den tiden hållas hemligt
för barn hur en kalv såg ut före födelsen. En dag anförtrodde
Valfrid mig ”att pappa talade om den halvgångna kalven då jag
kom in, men han tystnade då han fick se mig, men jag fattade så
mycket så jag visste var kalven fanns på ett ungefär”
och Valfrid gick ut och letade i snön och fann kalven men grävde över
den igen. Valfrid anförtrodde hemligheten för mig, då han ansåg
att jag kunde hålla tyst. En rast vandrade Valfrid och jag upp till uthusen
och grävde fram den halvgångna, hårlösa kalven ur snön.
Vi beskådade kalven, varefter vi täckte över den med snö
igen.
Sedan återgick vi till skolarbetet och såg flitiga och hemlighetsfulla
ut. Hur det var med renligheten på händer och fötter, det hade
vi inga bekymmer om.
Dessa uthus innehöll dass, vedbodar och matbodar. Ett svinhus av slaggsten
låg en bit från det övriga mångsidiga uthuset. Skolhusets
dass, för skolbarnen, hur det såg ut invändigt kan ej beskrivas.
Jag tycker det är så spännande med skolhuset som var här,
att det var så aktivt ikring det. Det har man hört berättas
om alla kurser och samlingsplats. Det måste du komma ihåg Nisse?
Nilseric Erixson:
Skolan var ju nedlagd redan när jag föddes. Det var ju Domäns
mäss sen.
Magnus Wetterholm:
Det fanns tre skolor inom det här området. Stadra, Finnå och
Godalstorp. Och Mosås, men det ligger lite utanför. Brunnshyttan
hade också skola, men ligger också utanför.
Göran Johansson:
Stadra var väldigt stor som störst, och skulle vi jobba med det området
skulle det vara för stort. Det som står i stadgarna är en rimlig
avgränsning. Det är kommungränsen i norr och svartälven
i väster utom Rockesholm. Och sen ifrån Sågtorpet över
Älvamossen och upp mot Rågrecken och norr om Grepsjön och utåt.
Sen tar jag med halvön Bjurhagsnäset bara för att det inte finns
nåt hus där. Förresten på tal om hus har jag försökt
att räkna och klassificera dom inom det här området. Och då
har jag funnit att det finns, det är inte exakt och det är inte färdigt,
men 14 ställen med permanent boende idag. 64 med fritidshus som är
bebodda mer eller mindre stadigvarande. Sen har jag funnit 4 fritidshus som
är till för jakt och tillfälligt bebodda. Det finns fyra fritidshus
som är klassificerade som tomma, som ingen använder. Bland annat Landsvägstorp.
Sen har jag hittat 22 ruiner efter gamla hus. Ställen där det bara
är en stenhög kvar i princip.
Örjan Einarsson:
En fråga som Grecksåsare. Landvägstorp det hör väl
till Grecksåsar det väl.
Göran Johansson:
Jo det gör det säkert, men jag måste ta med för annars
blir figuren på kartan så konstig som ett timglas, och det går
ju inte. Man måste ju ta med lite så det fyller opp. Och sen har
vi en stenåldersboplats. Det blir totalt 109 men jag är ganska säker
på att jag inte hittat alla ruinerna, jag kan området öster
om här lite för dåligt. Men där har jag hittat ett intressant
namn, Bengts äng. Det har tydligen varit ett ställe en gång
i tiden.
Marianne Jacobsson:
Jag måste tala om för er. På min vind, jag får ju städiver
som alla andra kvinnor får. Jag gick upp på vind med kratta för
det finns inget golv där. Det finns bara sågspån. Och jag började
kratta. Och fann över tio par små skor med så små skaft
och en massa pliggar. Och dom där satte jag upp tillsammans med skolböcker
och annat. Men så hade vi inbrott för en tjugo år sen och då
rök alltihopa. Skorna var så söta så och jag tror inte
att dom slet ut dom i första taget.
Jag var med i nåt som heter Dalakören en gång i tiden, det
var tjugo år sen. Och så var vi i Järnboås kyrka och
sjöng. Så jag åkte före för jag tänkte bjuda
kören på lite kaffe och smörgås, för det är
långt att åka hem. Så min far, som levde då och jag
stod och gjorde smörgåsar. Över hundra stycken. Och så
fick ja låna av snälla människor runt omkring lite trädgårdsmöbler.
Så det såg ut som en servering. Alla kom och vi hade trevligt, min
pappa och jag grejade där värre, gammal militär som han var så
dirigerade han värre. När alla hade åkt sa min far att jag går
och lägger mig en stund. Och där satt jag och tänkte, vad skönt
att det gick bra. Så kommer det två damer uppför backen till
mitt hus med väldigt bestämda steg och tittade på mig och sa,
vi ska be att få två kaffe. Och mina grå celler for runt och
jag tänkte vad gör en nu då? Det är väl självklart
att jag bjur på kaffe tänkte jag. Ett ögonblick, sa jag. Kaffet
var slut så jag gick in för att brygga nytt. När jag kom ut
sa den ena damen, det tog tid det där. Jag blev lite ställd, men sa,
ja men så är det nybryggt också. Och dom pratade och doppade
och grejade gärna. När dom var färdiga satte jag mig tillbaka
och vilade, dom tittade argt på mig och tänkte att personalen inte
ska sitta och vila sig så där. Så jag drog mig tillbaka in
i huset och ni vet när man ska betala så har man den lilla skeden
mot koppen så jag kom ut och så sa hon vi ska be att få betala.
Det var ju roligt sa jag, men det här bjuder jag på. Nja men varför
de sa hon. Jo sa jag, det här är mitt hus och min tomt och jag bjur
så gärna på kaffe. Dom var borta på några sekunder.
Jag såg sulorna långt därnere mot den stora vägen. Jag
hade aldrig sett två äldre damer ha så bråttom. Det gick
några minuter så kom dom tillbaka med röda ansikten och sa
förlåt. Det är klart, sa jag. Vill ni ha tretår? Ja tack.
Sen fick jag chokladaskar i flera år av dom här damerna.
Kerstin Gäfvert:
Jag tänker på kiosken och lika så skolhuset. Du Majvor känner
väl till mycket om skolan och jag vet att det finns många skolkort
bortikring Stadranejden. Det vore ju trevligt om vi kunde låna dom och
kopiera och ha dom härnere. Du Majvor och Anette, ni vet ju hur det var
med kiosken. Kan ni inte berätta lite om hur det var här?
Örjan Einarsson:
Finns det någon här som har gått i Stadra skola? Den slog ju
igen 1945 eller 46. Det var tre elever kvar då. Två i tvåan
och en i femman. En från Skärhyttan, Kurt Larsson. Och så var
det Berit Gunnarsson från Norra torpet. Och så var det en till som
åkte från Fogdhyttan till skolan här. Efter det har det inte
varit nån skola här. Därför undrar jag om det är några
som gått här, som är här ikväll? Ja åren går,
och Staahl hette den siste läraren här.
Magnus Wetterholm:
Var det efter fröken Gustavsson?
Nilseric Erixson:
Nej, efter fröken Gustavsson kom det en som hette Hägglund.
Magnus Wetterholm:
Jaha, men hur länge var fröken Gustavsson kvar då?
Nilseric Erixson:
Ja, hon var kvar här nån gång på trettio-fyrtiotalet.
Och sen var Hägglund här några år.
Örjan Einarsson:
När brann mässen här uppe egentligen?
Nilseric Erixson:
Jag tror det var 67 eller 68.
Majvor Andersson:
68 på våren var det, för jag bodde i Karlskoga då. 67
bodde jag fortfarande hemma.
Nilseric Erixson:
Jag har kvar några urklipp hemma.
Kerstin Gäfvert:
Hur har ni det i Grecksåsar?
Ingvar Lundqvist:
Ja, vi pratade ju du och jag Örjan om att om vi ordnar nåt så
vi inte krockar. Så vi inte ordnar på samma dag och motarbetar varandra.
Och ni har ju mer erfarenhet än vad vi har.
Örjan Einarsson:
Ja, men vi är inte så stora som ni är, ni är så många
här. Jag tycker att vi ska länka över hemsidorna, för det
tycker jag är en himla bra grej. Gör man det, ser man ju ganska snart
om hemsidan uppdateras och vad som kommer att hända och är på
gång.
Magnus Wetterholm:
Och så har ni kapellet. Den stora klockan som hänger här inne
på gården, som är gjord av Holmgrens son, Karl-Petter Holmgren
och som hängde på lagår´n här. När den togs
ner och hängdes in så kom gamla fru Säv från Grecksåsar
och berättade för mina morföräldrar Ovar och Astrid Bergström
att när hon hade varit liten så hade det kommit barska militärer
och frågat, var finns kapellet i Stadra nånstans? Då hade
barnen börjat fnissa och då hade deras mamma sagt till dom att ni
ska inte fnissa barn, för det var meningen att det skulle byggas ett kapell
i Stadra.
Örjan Einarsson:
När är Rockesholms kapell byggt?
Magnus Wetterholm:
Jag tror att den byggdes på 1770-talet.
Örjan Einarsson:
När var Johan Olov Wallin här?
Magnus Wetterholm:
1798 till 1801. Han skrev saker här, och sin första predikan som hölls
i Rockesholms kapell. Vad jag har hört har han också skrivit psalmer
här, i vart fall påbörjat dom. För er som inte har hört
det så är det en historia från när Wallin blev kallad
hit som nyvorden student från Västerås. Han kallas ju hit för
Johan Fabian, hovrättsrådet äldste sonen. Och han bygger alltså
skrivargrottan uppe i skogen, han håller sin första predikan i Rockesholm
och han förlovar sig i hemlighet med gårdens dotter Janette. Det
var ju inte populärt, att en informator går och blir kär i gårdens
dotter. Då har jag hört som barn. Frun i huset Anna Katarina Hedblad
var mycket sträng av sig. Han är alltså 18 och hon 12 när
dom träffas i början. Hon är rena flickungen och han står
och undervisar med armen över axeln. In kommer Anna Kartarina och blir
rasande. Hon ska snäsa åt sin anställde, och så säger
hon, jag tror visst att han är kär i henne. Då lär Wallin
ha svarat, jag har sett vitt salt förr utan att slicka på det. Det
var nog en sträng kommentar att säga till sin arbetsgivare och matmor.
Ingvar Lundqvist:
De där kapellen, det var väl statskyrkan?
Magnus Wetterholm:
På den tiden fanns inte frikyrkan.
Örjan Einarsson:
Grecksåsars kapell har inte tillhört svenska kyrkan förrän
1958. 1892 byggdes det av Grecksåsars missionsförsamling och blåbandisterna.
Marianne Jacobsson:
Alla ekar som finns härikring, hur kommer det sig. De hör ju inte
hemma här i Bergslagen?
Magnus Wetterholm:
Ja, ekar ska ju inte växa här så här långt från
Mälarn där dom växer naturligt. Det här är ju också
en historia som jag hört sen barnsben. Att när Hedbladarna, Johan
och Anna Katarina var här hade dom en betjänt. Jag brukar alltid fråga
vad en betjänt ska heta? Ibland tvekar dom och ibland säger dom Juan
direkt. Den här hette Juan. Han var betraktad som en fin och verserad karl
av vissa. Och av andra betraktades han som en fjant och en man med bara maner.
Jag tror nog att han skötte sitt jobb ganska bra. Men han hade ett problem,
han var suput. Han var periodare, han var alkoholist. Och då hade fru
Hedblad tvingat honom att varje gång han nyktrade till att gå ut
och plantera en ek i skogen. Man kan komma här och se tvåhundraåriga
ekar, då vet man alltså att där har Juan varit framme. Tror
du att det stämmer Iris?
Iris Alm:
Det är klart att det stämmer.
Göran Johansson:
Magnus berättade det här för mig när vi hade styrelsemöte
i Finnå. Då hade jag inte varit i Klingstorp. Men nån dag
efteråt så åkte jag upp dit, och det är fantastiskt med
ekar där uppe. Jag rekommenderar alla att gå dit och sätta er
och lyssna på dom där ekarna. Dom har mycket att berätta.
Magnus Wetterholm:
Jag ska ta en historia nu som handlar om Juan. Och det är dom här
Herbert Carlsson pappren. Den heter Näcken i Ötorpsbäcken lär
ut konsten att spela fiol.
Vid Stora Ötorp går en bäck ned från sjön Klampen
och ned till sjön Grecken. I denna bäck finns ett vattenfall, som
förr i världen, intill troligen slutet på 1870-talet, drev en
såg med en ram med ett sågblad. Själva såghuset stod
kvar till omkring år 1900, innan det revs.
I alla vattenfall fanns ju näcken som kunde lära folk att spela fiol,
bara de hade den rätta tron.
Vid Grekslund bodde en betjänt till Hovrättsrådet Hedblad. Hovrättsrådet
hade denna betjänt med sig från Stockholm och ansågs av befolkningen
i övrigt som en fin och belevad karl. Betjänten hette Lindqvist och
var tydligen en stor fjant.
Lindqvist spelade fiol och skulle bli ändå större konstnär
på fiolspel, om han fick instruktioner av näcken, som han hade hört
höll till i Ötorpbäcken. Lindqvist bodde tydligen kvar i Grekslund
efter det att Hovrättsrådet hade sålt Stadra till ny ägare.
Lindqvists besök i Ötorpbäcken ägde troligen rum under 1850-
eller 1860-talet.
Vid bäckens utlopp ur sjön Klampen fanns en dammlucka, som stängde
av vattnet, så att i bäcken porlade bara överskottsvattnet fram,
vilket i normala fall var ganska litet.
Alla, som skulle lära fiolspelet av näcken, skulle ha med sig en svart
höna som present åt näcken, då han kom. Lindqvist hade
köpt en svart höna av Jacob Sundqvist, som arrenderade Stora Ötorp.
Vid dammluckan vid Klampen stod en mindre stuga, som kallades Kuren (på
stadradialekt Kuern). Denna stuga beboddes av en änka, som hade två
pojkar. Lindqvists förehavanden med inköp av svart höna samt
om hans förestående besök hos näcken hade kommit till dessa
pojkars kännedom, så Lindqvist var bevakad då han kom till
bäcken.
Lindqvist kom med fiolen och sin svarta höna och placerade sig på
en sten i bäcken, som ju bara porlade litet grann. Då Lindqvist setat
en stund på sin sten, fick han höra ett porlande och nu trodde han
näcken kom, så han satt kvar och spelade, men vattnet steg mer och
mer i bäcken, så det gällde livhanken att rädda sig på
fasta marken. Historien förmäler att fiolen följde med bäcken
och Lindqvist fick fiska upp densamma längre ned i bäcken och den
svarta hönan flög till skogs.
De bägge pojkarna, som jämte sin moder bodde i Kuren hade öppnat
dammluckan uppe vid bäckens utlopp ur Klampen, så det blev fullt
pådrag med vattnet i bäcken.
Historien med Lindqvists spel i bäcken spreds ju allmänt och utgjorde
ett av den tidens glädjeämnen i bygden.
Lindqvist och hans hustru hade barn. Av någon anledning skulle han byta
hustru och med hovrättsrådets hjälp fördrevs den gamla
hustrun från Greckslund och en ny kvinna, som kallades Skåp-Anna
kom dit. Men barnen blev vuxna, det var åtminstone två flickor och
det blev en måg i huset, som hette Spel-Pelle, och då kom barnens
moder tillbaka till Greckslund och Lindqvist fick under hot om stryk av mågen
ta tillbaka gamla hustrun. Spel-Pelle var stor och stark.
Spel-Pelle hette han inte på grund av sin skicklighet att spela utan han
hade kört ett gruvspel vid Blanka gruvor intill Skärhyttan.
En av Lindqvists döttrar var Johanna i Busbo, som sedermera bodde i Ryttarbacken.
Hon var gift med John i Busbo, som brukade sköta om kolningen av milor
vid brädgården vid sågen vid Rockesholm. Ribbveden från
sågen förvandlades till träkol på den tiden.
Spel-Pelle var en midsommarnatt förbjuden av sin hustru att gå till
Stadra och deltaga i midsommarvakan och han led svårt av detta. Och han
funderade på hur han skulle klara detta. Han ställde ut sina skor
genom fönstret och sedan måste han gå ut och då han var
barfota fick han ju tillstånd att gå ut. Han hämtade skorna
och sedan var han försvunnen till Stadra utan något bråk. Han
var en fridens man.
Göran Johansson:
Det finns en del namn som tyder på att det varit nåt speciellt.
Tok-Lena heter på ett ställe i skogen som jag inte riktigt vet vad
det är. Men det kan vara ett gammalt torp. Sen har vi en tjärn som
heter Matt-Maja. Och en annan tjärn här uppe som heter Talt-Maja.
Majas udde finns också. Det är nog skogsrået, Maja är
ett vanligt namn på skogsrået. Det märkliga är att där
det heter Matt-Majas tjärn idag, där heter det på den kartan
som ni har Brännåstjärn. Så den har fått byta namn.
Men Tok-Lena är nog inte det. Det lär har varit en lite vrickad kvinna
som sägs ha gått omkring och hjälpt folk med det ena och det
andra. Jag håller på att leta upp mera om henne. Tveklöst är
det en historisk person. Tok-Lena ligger inne på Lönnbottenskiftet.
Den ligger alltså väster om Älvamosse och Knökbuskegruvorna.
XXX:
Talt-Maja är ju egentligen samma som Tall-Maja fast det har blivit en vanföreställning.
Oftast sätter man ihop hennes namn med naturföremål. Grankotte-Kersti
är ett annat sånt där namn. Maja och Kersti är vanliga
namn och andra kvinnonamn också förståss. Korumpa-Kersti är
en annan.
Göran Johansson:
Det finns en källa bortåt Karlskogahållet som heter Pyr-Brittas
källa. Det är ett annat sånt där konstigt namn. Till Pyr-Brittas
var alla dom där duktiga skidåkarna och drack.
Kerstin Gäfvert:
Men Pyr-Britta hade en badanstalt med gyttjebad också. Det var en hälsobrunn
och den finns ju kvar än.
Göran Johansson:
Men det smakar pyrt alltså…..Det är för mycket järn
i vattnet. Det är rent dyvatten mitt ute på en myr.
Magnus Wetterholm:
Är det någon som kan berätta om Stuart? Jägmästare
Stuart.
Agnar Kärrman:
Det enda jag har är från ”Nora socken förr och nu”.
Och att han härstammar från Maria Stuart, skottlands drottning. Han
kom från fint folk.
Magnus Wetterholm:
En del ansåg att han var bra. En del ansåg att han var grym och
elak. Folke Spiik som alldeles nu gått bort, kunde berätta väldigt
mycket om trakten härifrån och bortåt Skärhyttan. Han
berättade om hur kampen var när han skulle starta fackförening
för skogsarbetare. Stuart motarbetade detta och det blev, vad jag hört
en kamp på liv och död mellan olika människor. Folke Spiik har
sagt att dom här protokollen som skrevs i samband med att man startade
den där fackföreningen skulle jag och byalaget ta del av. Det är
en modern historieskrivning och som har lokal förankring.
Ingvar Lundqvist:
Stuart var han anställd av Stadra eller?
Magnus Wetterholm:
Nej, av staten.
Göran Johansson:
Gunnela Björk lånade mig en bok om en avhandling som just gällde
dom här torparna inom Hälleforsområdet. Och där namns också
Stadra. Den är ganska nyskriven , en avhandling som Tord var handledare
för. Det finns mycket intressant om vilken kamp dom hade dom där torparna.
Det fanns två kategorier. Den ena var huggartorpare och den andra var
hästkörare. Och det var rätt stor skillnad i dom förmåner
dom kunde få till. I ett annat sammanhang läste jag att det fanns
en annan kategori härikring, och det var såna som var kolare och
såna som inte var kolare. Det var också en stor kategoriskillnad
mellan dom. Det finns mycket i historien som vi har anledning att förvånas
över.
Rolf Sahlstedt:
Spiik träffade vi för ett par år sedan, vi kommer från
Norra Torpet. Han kom och hälsade på oss. Han berättade då
om fackföreningen, men också om när det började motoriseras.
När man körde timmer och så vidare per motor ut på vägarna.
Hur dom la sig med hästforor före för att hindra bilarna att
komma fram. Uppenbarligen var det hans pappa som kom till Norra Torpet först
någon gång i slutet av 1800 början av 1900-talet. Till att
börja med kunde inte pappan bo där, det var så mycket löss
att han bodde i ladan tills dom hade rensat upp det där huset. Han berättade
också om sin mor. Det här torpet som vi har nu är tillbyggt
1945 av Domänverket så att det är dubbelt så stor som
från början. Det var ett större kök och ett rum. Och ett
rum på vindsvåningen. I köket anordnade dom dans, det kom spelmän
från Järnboås. Dom vandrade för att spela där. Mamman
bakade bullar och sålde och på detta vis fick dom lite mer pengar.
Så det var rätt kul att träffa honom.
Berit Envall:
Han mindes alldeles speciellt det här med att när dom dansade for
rockskörtarna i väggarna. Bråk var det sällan men en gång
var det hans pappa och en annan som fick gå ut på gården och
göra upp.
Marianne Jacobsson:
Det var ju rätt renhårigt att gå ut på gården och
göra upp i alla fall.
Ingvar Lundqvist:
Jag har träffat en kille i Nora som är från Frövi som har
samma namn som jag. Han heter Bo Lundqvist. Han säger att han har varit
här och spelat fotboll mot ett lag här i Stadra. Då spelade
dom där nere, det finns ju en fotbollsplan där borta som gick under
namnet skitvallen. För korna gick omkring och betade före. Han sa
att det fanns ett fotbollslag här i Stadra.
Nilseric Erixson:
Det fanns en idrottsförening här på fyrtiotalet. Det var grabbar
från Kärvingeborn och från härikring. Dom spelade ingen
serie utan vänskapsmatcher på Fiskarkulemossen, hette det. Fiskarkulan
hette torpet. Jag var med i den där föreningen när vi byggde
den, några dar i varje fall. Det var två stycken som hade det på
entreprenad. Planen ligger mitt i mossen där är ganska plan mark,
men det ligger på Grecksåsars mark. Det var Gustav Andersson, kusken
som var ordförande i föreningen. Men han fick ihop ett lag i alla
fall. Det var under kriget på fyrtitalet.
Örjan Einarsson:
Men målstolparna har ruttnat ner nu. Men dom var kvar länge.
Göran Johansson:
Skala av några tallar så får du naturliga stolpar. På
den här kartan heter det Grecksholm, Fiskarkulan alltså.
Ingvar Lundqvist:
Har du varit på dansbanan också?
Nilseric Erixson:
Nä, det var långt tidigare. Då var det Kärvingeborn som
gällde. Det var tjugo trettitalet som den fanns. Där Solbacken ligger,
det säger min farbror Allan. Solbacken brann ner en gång men den
byggdes upp igen på samma ställe.
Sten Björnulfsson:
Vi hade dans på våran loge på tjugo-trettitalet enligt en
historia som jag fått via Maria Ahlgren, som tyvärr gick bort för
några år sen. En mycket minnesgod människa, en av dom bästa
berättare som jag känner till i trakterna. Hon hade varit med på
den där dansen. Det var så att unga människor kom långt
ifrån, från Moshyttan och Nyhyttan men även Finnå och
Stadra förståss. Det fanns stigar genom skogen från Moshyttan
och Nyhyttan som kallades dansstigar som dom gick på till Torsfallet.
Det här måste ha varit de allra sista åren på trettiotalet
då arrendatorn hett Artur Larsson. Han tillträdde 1938. Det var dans
och det kom några killar som var lite stökiga. Det brukade annars
vara ganska lugnt , men det var en som var inne på logen som hette Erik
Atniel Vinter. Han var så där två meter hög och väldigt
bred över axlarna. Och han tog helt enkelt arrendator Larssons hyvelbänk
som han hade stående där och höjde den över huvudet och
motade bort dom därifrån. När jag hört Maria berätta
historien gick jag hem och ner på logen för att se. Hur fasiken svingade
han hyvelbänken där, det är inte högre än så…..
Namnet Atniel har jag inte hört nån annanstans i landet, var det
vanligt häromkring?
Göran Johansson:
Det kanske var dopprästen som hade talfel…….
Finns det någon här som är bra på gamla bilar? Vad det
är för märke och årsmodell och så vidare? Det är
nämligen så att på en bergknall vid Övre Grecksskog, står
karossen av en gammal bil helt rödrostig. Det finns ingen ram och ingen
motor. Iris har berättat att när hon var där och hälsade
på stod den redan där på den tiden på berget när
det bodde folk där. Det skulle vara ganska roligt att få veta vad
det är för bil och när kom den dit. Det är fyra dörrar
på den och alla öppnas tvärtom mot idag. Framåt! Iris
sa att det fanns mycket ormar i den förr.
Nilseric Erixson:
Jag har för mig att det skulle vara en Chevrolet, men jag är inte
så säker. Det är en Amerikansk bil i alla fall. Den var väldigt
fin i lacken i många år, men de sista femton åren har den
har den blivit sämre. Det var rejäl plåt förr i tiden.
(Här finns en bild på
bilen
)
Göran Johansson:
Det har berättats en del historier här ikväll. Nu tänkte
jag dra en riktigt gammal historia. Den är sann så långt man
kan förstå. Det är nog den äldsta historien som finns om
trakten. Den är tvåtusenmiljoner år gammal. Det var nämligen
då som grunden började läggas för det som idag finns här.
Den gången vet vi inte var på jordklotet vi befann oss, men det
bildades en sänka från norra Uppland upp över södra Gästrikland,
Falun och ner mot Värmlandskanten över Närke, Sörmland och
ut genom Finska viken bortemot Ladoga. I den där sänkan avsattes det
sediment under årmiljonerna. Det blev tyngre och tyngre det här och
sjönk djupare och djupare ner. Och ju längre ner det kom desto varmare
blev det. Till slut blev det ohållbart och krafter från sidorna
tryckte på och det blev en veckning, som en dragspelsbälg. Det blev
vulkanisk aktivitet och upp sköt en bergskedja som liknade Karpaterna en
smula. Hästskoformad bergskedja. Från den här tiden finns det
väldigt fina exempel på dom här sedimenten. Men dom ligger inte
som sediment utan står på tvären. Det är Grythytteskiffern.
Den är alltså från den här tiden. Dom vulkaniska aktiviteterna
skedde på olika sätt. Bland annat så kom det upp smältor
som så småningom omvandlades till graniter. Från Bovik , nånstans
väster om Hällefors och söderut ner till Flosjöhyttan går
en gräns. Väster om den är det granit. Därifrån svänger
graniten upp över Ekebergstorp till Grecksjöhöjden där den
viker av söderut strax väster om Bäckhem. Norra torpet, ner över
Blanka och försvinner söderut ungefär som Svartälven. På
den sidan är det graniter och här på andra sidan sänkan
är det leptiter. Den här bergskedjan nöttes ner under årmiljonerna
som gått. Och det vi har nu är rötterna på den här
bergskedjan. Och i dom rötterna hittar vi malmerna. Det är järnmalmer
och kisel, alltså kopparmalmer. Går vi till den här biten som
är granit, har vi inga malmer. Det finns ingenting där. Hela Bergslagen
är rötterna på den gamla bergskedjan som anlades för tvåtusenmiljoner
år sen.
Den här granitklumpen som vi har häruppe, den är ganska intressant.
Den är genomdragen av väldigt skarpa dalgångar, knivskarpa.
Sprickor finns det, Kanaldalen till exempel går du inte över. Lodräta
stup på båda sidor. Det finns många dalgångar som är
parallella bortigenom. Tjuvdalen, Brännvinsdalen. Längre västerut
har du Murstensdalen och ett snäpp till har du Lokadalen . När inlandsisen
kom och skulle mala ner det här, då vart det lite stopp i den här
graniten. Det är därför vi har sjöarna uppigenom. Det vart
som en damm.
Rolf Sahlstedt:
Hur skapades dom där dalarna, är det förkastningsdalar?
Göran Johansson:
Nej det är sprickdalar. Är det förkastningar så är
det höjdskillnader bara. De här är bara isär dragna. Det
är mycket tuffare terräng där. Det är ett mycket hårdare
material i graniten. Kommer vi närmare här, vi nämnde Fågelsyna
som går hela vägen upp här. Där är det väldigt
finjordslika moräner. Leptiten var lättare för inlandsisen att
mala ner. Markerna här på leptitsidan är lite rundare, mjukare
än graniten. Det var en gammal historia, men det var så det började.
Magnus Wetterholm:
För mig finns det nåt mystiskt över den här sjön.
Det sägs ju att den är tio till femton meter djup ungefär, jämnt
över. Men utanför Storön stupar det ner till sextio meter. Plötsligt
stupar det rakt ner. En del säger att det är en kallkälla som
kommer nerifrån.
Gun Loiske:
Jag har letat runt efter kartor och fick tag på ett över hela sjösystemet.
Där står det från åttiotalet när dom ekolodade sjöarna.
Och där är det fyrtio meter utanför Storön. Sen ligger djupet
kring femton meter. Men uppe i Lundsfjärden finns det något märkligt.
Tittar man på sjösystemet ser det ganska normalt ut förutom
vid Storön med fyrtio meter. Men det finns ett annat ställe som är
bara som en rund ring med djupringar. Och i mitten står det åttio
meter. Ett meteorit nedslag. Hällefors dykarklubb har dykt där och
kartlagt området. Det är uppkastade stenblock på kanterna där
dom satt fast en lina upp till en flotte. Dyker man ner till stenen ser man
bara bråddjupet. Plockar man upp sten som ligger där utslängt
runt om så luktar det svavel om dom.
Jag fick också veta om ett
kalkbrott som ligger in vid Älvestorp. Och i samband med utforskningen
om den snubblade jag över en massa böcker och annat. Dom har hjälpt
mig vid biblioteket i Örebro. Det finns ett speciellt rum, jag tror det
heter Saxonska rummet. Där finns det mycket litteratur samlat, en hel hylla
som handlar om Bergslagen, bergsmännen och gruvhanteringen. Det roliga
är att man kan hitta information om annan litteratur och bibliotek som
handlar om detta. I dom här, Noraskogs bergslag häfte ett och häfte
två står det bland annat om Skärhyttan. Och kartorna är
från sextonhundratalet, det var då man började bebygga dom
här trakterna. Den äldsta noteringen om Noraskog är från
trettonhundratalet. De första områden som bebyggdes var Kärvingeborn
och Älvestorp. Grythyttan kom långt senare.
Agnar Kärrman:
Kärvingeborn och Älvestorp var väl strategiska platser för
malmtransport?
Göran Johansson:
Javisst var det så.
Magnus Wetterholm:
Kärvingeborn lär ha hetat Käringborn. Och käring det är
en järntacka och born är bära. Men fruntimren i Käringeborn
tyckte det lät så fult så de döpte om till Kärvingeborn.
Gun Loiske:
En annan intressant bok är den här. Grythyttan i ord och bild från
1956-57. En fantastisk läsning om hur man hade det och massor av bilder
från gruvorna och annat. De här rekommenderar jag verkligen. Jag
hittade en bild på en konstgång, hur det kan ha sett ut i Skärhyttan.
Agnar Kärrman:
Jag har en teori om hur en hytta fungerade. Eftersom det finns en ässja
måste det vara ett skovelhjul som drevs av vattnet. Sen en stång
med en vevsläng på och en vevstake som drev en blåsbälg
som blåste på kolen så att det blev riktigt hett.
Göran Johansson:
Den första järnframställningen skedde ju med sjö och myrmalm.
Och då hade man inte förstånd att använda kol utan man
använde ved. Det man fick då var en klump som kallades för osmund.
Osmund har att göra med att man fann malmen vid mynningen av sjön.
Det var os-mund. Den var smidbar, osmundklumpen, Till skillnad från det
järn man fick från masugnarna sen. Det var inte alls så bra
utan måste färskas för att bli smidbart. Bearbetas en andra
omgång. Men det är långt till dess då.
Magnus Wetterholm:
Den här boken för er som inte sett den. Bergsmans vedermödor
där far beskriver hur livet var för en bergsman här i trakten
på femtonhundratalet. Vad krävdes för förutsättningar
för att framställa järnet. Det är en stor skildring om hur
livet kunde gå till i Bergslagen.
Kerstin Gäfvert:
Idag har Åke och jag varit på Nora bibliotek där det är
en utställning som heter järngummorna. Det är Ulla William-Olsson,
Anita Maria Karlson och Kerstin Svenning. Ulla William har utställt om
ett gammalt bergsmanshem från Järnboås.
Göran Johansson:
Man hade många bekymmer under järnframställningen. Ett var ju
ont om vatten, det var ett av skälen till att Skärhyttans hytta försvann.
Men det fanns andra bekymmer också. Dåliga gruvor som rasade igen.
Men framför allt var det ont om kol. På 1780-talet lät man skogen
bli 50 år gammal. Då var den kolningsbar. Då högg man
ner och kolade och lämnade den vind för våg. Det tog mellan
tio och tjugo år för skogen att själv komma tillbaka. Sen fick
den växa i femtio år innan man tog ner den igen. På 1700-talet
var södra Sverige i stort sett kalhugget upp till i höjd med Gävle.
Det var i princip ett stort kalhygge alltihop. Idag låter vi ju skogen
bli nittio till hundra år. Dessutom planterar vi så fort att vi
kan räkna bort kalmarkstiden. Det innebär att produktionen i dag är
ungefär dubbelt så stor. Bristen på kol var ett mycket stort
bekymmer.
Magnus Wetterholm:
Dessutom behövdes det mycket ved till tillmakningen innan krutet fanns.
Göran Johansson:
Vi hade en annan sak som man inte tänker på. Förr var ju svedjning
en viktig bit i jordbruket för att få fram bra råg och potatis.
Man svedde stora arealer över allt för att man skulle få mat.
Och då brann skogen upp ofta. Det blev ju ingen skog där i varje
fall. Det blev förbud mot svedning så småningom, men det blev
svårare att få tag på mat. Här förbjöd man
det 1639.
Slut.