Tidsbilder
Fram till långt in på 1900-talet, nästan till 1940, skulle korna gå på bete på skogen, som det hette. Var och en hade gärdesgård omkring sina odlingar av gräs och säd. Korna släpptes ut på skogen så snart det fanns minsta grässtrå eller löv i skogen, detta var i allmänhet i mitten av maj. Kornas glädje då de fick gå ut i skogen och få koskällan om halsen kan knappast beskrivas. Deras svansar stod rätt upp i skyn, då de släpptes ut. Korna var så invanda i skogsvistelsen att de gick sin väg på, morgonen och kom åter hem vid sextiden på eftermiddagen då de skulle mjölkas. Smådjuren följde lydigt med koskällan och gick hem de också. Den tid, då skogen kalhöggs på stora arealer, fanns det en del gräsbete, men då skogsbruket bedrevs som gallring i skogen utan kalhuggning, blev det nästan ingen gräsväxt, utom i mossar och kärr, dit korna fick söka sig för att få någon föda, utom det de kunde ta av mindre buskar. Kornas mat måste således utökas med extra mat, då de kom hem från skogen, spannmål och extra grönfoder eller hö om det fanns något kvar. Kornas betande i skogen varade i allmänhet till mitten av september, då korna kunde släppas lösa på de inhägnade områdena, där gräs och säd blivit bärgade. Höstrågen var alltid ett bekymmer, den måste provisoriskt inhägnas, då korna ju åt allt grönt. Kornas glädje på våren, då de släpptes på skogen, återkom i mindre skala då de släpptes lösa på inägorna där det då vankades gott bete. På inägorna betade djuren till dess att frosten hade tagit bort all grönska.
Hästarna släpptes på skogen, då det var perioder då det ej fanns arbete för dem hemma. Hästarna samlade sig i flockar och fick vara ute både dag och natt. De drog sig i allmänhet ej så långt hemifrån utan det gick att leta på dem, då de behövdes för arbete. Det var de olika skällorna på hästarna, som gav vägledning för ägarna var de hade sina hästar. Föl till hästarna fick gå med de stora hästarna i skogen och sågs njuta av skogens frihet.
Ända in till 1900-talet släppte mänga sina får i skogen. Fåren, som följde sina ägares kor, fanns. De gick hem med sina respektive kor. Men det fanns får som fick gå lösa i månader. Dessa får samlades i stora skockar, intill 50 st, och vistades ute dag och natt. Då hösten kom och alla skulle leta reda på sina respektive får, kunde det bli stora bekymmer, ty fåren kunde ha gått långa vägar och först efter mycket sökande kunde fåren återfinnas.