Stadsresan till Nora
Resan försiggick är 1898 eller 1899.
Jag skulle som belöning för relativt gott uppförande få följa med Sverkström på Övre Grekskog till Nora, då han skulle hämta hem ett hölass i slutet av maj. Han var ju beskylld för att vara en suput men han försäkrade att det var i flydda dagar men att han blivit en betydligt bättre människa på gamla dagar. Jag fick följa med och resan till Nora gick bra i en gammal s.k. grindvagn, i vilken höet skulle lastas. Det förekom ingen knippning av hö då utan höet lastades och trampades fast emellan stora grindar på vardera sidan av vagnen.
En vacker vårdag var det och en lördag dessutom, så min tillfredsställelse med världen var stor. Vi talade visdom på vägen som ett par stora karlar. Då vi kom till Nora inlämnades jag till moster Sabina, som arbetade hos ”Västgoten” = Sven Petterson, som drev kappaffär vid gatan mitt emot Sparbanken, nuvarande Piascator. Sverkström lassade på sitt stora hölass och avhämtade mig sedan hos moster Sabina och hemfärden började utan något äventyr. Vid nedfarten till Hagbyån började en sprint, som höll fast ett av hjulen, att visa sig dålig, så Sverkström var inne i en provisorisk smedja och fick smidd, en ny s.k. hjulnål. Smedjan hörde till den nya kraftstation och vattentorn, som då byggdes av Nora stad. Hemfärden anträddes utan några äventyr i den soliga och ljusa vårkvällen och allt gick bra, till dess vi kom till Flaksjöbron (vid Arntorp där Flakjön rinner ut i Saxen). Vid Flaksjöbron var ett ställe, där alla hästar skulle dricka vatten. Strax före vattenstället kom en hästskjuts och skenade förbi oss och körde ut i sjön, varvid vagnen stjälpte i strandkanten och de åkande stod på huvudet i stenarna på stranden. Den, som körde hästen, såg ut som en köttbulle i hela ansiktet och det stod en yngre kvinna och vrålade i högan sky och tvättade honom i ansiktet. Kvinnan var i sina bästa år och hade klarat sig i fallet samt hade goda röstresurser. Hästen skenade efter strandkanten och fastnade i en del bråte i sjökanten. Sverkström gick ned till sjön och tog lös hästen och förde upp den på vägen men vagnen låg kvar vid sjön. Så skulle hemfärden påbörjas och den sönderslagna gubben lades upp på hölasset bredvid mig, varefter hemfärden anträddes med mig och den sönderslagna gubben som enda passagerare på hölasset. Färden gick i sakta mak till avtagsvägen vid Sandåsen, där vi skulle skiljas. Vi skulle till Grekskog och de till Ängen. Sverkström skulle få sin belöning för det han räddade hästen. Så långt jag kunde fatta, fick Sverkström 1 krona i belöning för sitt hjältedåd som även skulle avfestas, vilket resulterade i att Sverkström började likna en halvt uppfälld fällkniv. Han kunde dock kravla sig upp på hölasset tillsammans med en som var med om åkturen i sjön. Då hade jag blivit utnämnd till kusk med två fulla skrålande gubbar bak i hölasset. Hästen var lyckligtvis en trög en, som bara skred hemåt. Det hade börjat mörkna men hästen hittade hem. Då vi kom till handelsboden vid Greksåsar gjordes halt, det skulle handlas där. Alla Greksåsars bypojkar var församlade vid handelsboden, det var en särskild njutning att få se två skrålande gubbar komma. Bypojkarna lärde Sverkström att skråla ”kom hit Berglund (handlaren) jag vill köpa 2 meter domestik till särk åt käringa”. Så småningom blev det avfärd från Greksåsar med mig som kusk och två fulla gubbar på hölasset, utstötande förbannelser och tjut så det ekade i den ljusa vårnatten. Vid ett av dessa kraftuttryck skulle det bekräftas med ett knytnävsslag av Sverkström. Knytnävsslaget träffade ett kärl med fodermelass, som var överbundet med papper. Papperet gick naturligtvis sönder och Sverkström körde ned hela handen och en del av armen i fodermelassen. Sverkström smakade och tyckte det var gott, så han slickade handen med tungan så handen blev ju nytvättad på detta sätt. Handen såg nytvättad ut efter slickandet och ren och fin. Hölasset med mig som kusk och en gammal förståndig häst i spetsen för ekipaget. Eder och skrål tonade från bakre delen av hölasset. Det tonade bra i den ljusa vårnatten med bra eko emellan grantopparna. Vi närmade oss Landsvägatorpet och där bodde ett gammalt par, som jag såg skynda sig att stänga alla fönster och dörrar, då de fick höra skrålet från landsvägen. Då vi kom mitt för Landsvägstorpet på landsvägen skulle fyllegubbarna ha kaffe för att dricka ”korial”. De knackade på fönster och dörrar. Gubbarna förevisade för mig att de hade kvar en tredjedels liter brännvin av de 2 liter som de supit ur på vägen från Sandåsen. Denna lilla brännvinsskvätt behövde utdrygas med kaffe för att få någon effekt. Sverkström, var den mest aggressiva att dundra på fönster och dörrar men utan effekt. Det stod en stege rest mot yttertaket mitt för ett fönster. Sverkström skulle gå upp i stegen och titta in genom fönstret om någon människa fanns i huset, men Sverkström råkade gå på fel sida om stegen, så då han skulle titta in i fönstret, tappade han taget och föll ned i ett alldeles nygrävt blomland, så fallet blev mjukt utan några skador. Efter diverse åkallelser, liggande i det nygrävda blomlandet, kunde Sverkström krypa ut på landsvägen och hölasset. Efter vistelsen i det nygrävda blomlandet såg Sverkström ej så salongsmässig ut. Under skrål fortsattes färden mot Stadra, där alla traktens pojkar var församlade på lördagskvällen. Där drogs det fram några järnplåtar ur hölasset. Dessa hade Sverkström haft med för Stadras räkning från en järnhandel i Nora. Järnplåtarna hade Sverkström ingen aning om att de fanns under hölasset. Jag hade saknats hemma, så min morbror uppenbarade sig vid Stadra och tog reda på både Sverkström och mig. Den s.k. storsmockan hängde i luften, men Sverkström var slut, så han somnade omedelbart så det hann inte bli någon s.k. storsmocka.