Nästan ordagrant nedskriven
av Wille Loiske efter ljudinspelning av berättarafton i drängstugan
på Stadra 050910. De med X markerade inläggen har jag inte kunnat
identifiera berättaren.
Ingvar Lundqvist:
Jag har en bok här av en man som heter Adolf Spångberg. Han kom härifrån
trakten och blev såsmåningom riksdagsman för Värmland.
Han var född uppe i Lämtjärnsfallet. Om man åker mot Rockesholm
och tar sen upp till höger. Stället finns inte kvar, det är bortplockat.
Hans far hade emigrerat till Amerika och återkom aldrig, så han
växte upp hos sin morfar. Karl Fredrik Spångberg på Lämtjärnsfallet,
som hade det här torpet till1898. Det var så att morfadern hade fått
låna pengar av herr Carlsson på Stadra och köpt en häst
som försörjde familjen väldigt bra. Hästen skulle alltså
rädda och försörja dom. En dag tjudrade han hästen vid en
stång och band runt benen så att hästen inte skulle trava iväg,
för den var lite småskygg. Då kom det ett par grabbar och passerade
förbi. Hästen gick i sken, ramlade omkull och slog ihjäl sig.
Han var skyldig patron på Stadra pengar för denna häst och fick
inte låna något mer. Så då fick dom flytta till Skärhyttan,
till ett hus som ska ha legat ungefär där Iris bor nu. Det var ett
hus med flera rum och ett kök, där familjerna delade köket. Där
växte denne pojke upp och gick i skola i Godalstorp. I skolan var lärarinnan
mörkrädd, hon såg en massa spöken och hörde röster
och ljud. Där fick han och hans mamma sova ibland för att hon skulle
våga stanna kvar. Hon slutade på sinnessjukhus. Två lärare
hamnade i samma situation för att det fanns så mycket oknytt i huset
att dom inte tordes bo där och blev därav lite knepiga. Det här
var i slutet på 1800-talet, det var mörkare tider då. Man trodde
väl på sånt då.
Men denne man följde i alla fall med när hans fosterfar gifte om sig
och hamnade i Järnboås och därefter i Värmland. Och där
blev han riksdagsman. Han blev väldigt berömd, men jag hade själv
aldrig hört talas om honom förrän jag hittade den här boken
som han skrivit. Den har jag fått av min systers sambo som var kompis
med denne Spångberg. Han bodde i Storfors i Värmland, så han
blev en äkta Värmlänning. Han bodde här vid Stadra tills
han var 12 år gammal. Han skriver i den här boken om hur det var
förr här på Stadra. Bland annat att gamle patron Carlsson och
unge Carl Eberhard bestämde självständigt om arbetstid, löner
och arrenden. Samt vad torparnas och dagsverkarnas barn skulle syssla med. Och
en och annan av dom fick utbildning i ett yrke som Carlssonsönerna betalade.
Det fanns alltså såna som fick sin utbildning betald av Stadra.
Han själv sprang som barn omkring på skifferbergen och jobbade där,
letade malm på malmhögar som såldes för 3 öre kilot.
Vid ett tillfälle råkade han och några pojkar tända eld
på skogen här och blev väldigt rädda för att bli hårt
bestraffade av patron Carlsson. Men han sa bara att händer det en gång
till så skickar jag er på uppfostringsanstalt. Senare var han med
i Spanska inbördeskriget och kämpade där också.
Det var lite om Spångberg från Stadra. Det finns alltså en
och annan berömd person från Stadra som man inte vet om.
Torsten Wennerlund:
Jag bor själv i Värmland och känner till denne Spångberg.
Han bodde i Charlottenberg på slutet. Han är död nu sen 80-talet
kanske. Han var riksdagsman under mycket lång tid och blev nog den mest
kände politikern i Värmland. Men jag hade ingen aning om att han kom
härifrån.
XX:
Hur stort var Stadra på den tiden, hur många anställda fanns
det under patron Carlsson….
Magnus Wetterholm:
Alltså, Stadra-Finnå bruk. Till det hörde 13000 tunnland. Det
ska då motsvara 7500 hektar. Varför man gjorde sig av med alltihopa
har jag aldrig förstått. Om det berodde på att det alltid varit
ekonomiska kriser här, och marken var hu inte värd nånting.
Den större delen såldes ut till staten och Stadra kronopark bildades
1907. Den dag som Stadra sålde av hade man en hejdundrande fest här
på gårdsplan för alla torpare och andra som bodde eller jobbade
här.
Ingvar:
Gruvdriften låg den också under Stadra då?
Magnus:
Ja visst, det gjorde det. T.ex. Blankagruvorna. Och hur mycket man ägde
i Västgöthyttan markmässigt vet jag inte, men man ägde andelar
i gruvorna i alla fall. Och man ägde Grecksåsar och hyttan där.
Fogdhyttan också. Det var väl Carl Eberhard som skänkte hyttområdet
i Grecksåsar till Örebro läns museum.
Örjan Einarsson:
Jag tror det var 1942 för då flyttade dom en av byggnaderna i sexmansgården
till Skansen. Logen med körporten. Det var tur att dom fick iväg byggnaden
till Skansen, dom ville ha brygghuset också men det gick inte. Det hade
ju varit bra idag det också, om ni har sett hur den ser ut idag?
Ulla Wennerlund:
Och ena halsklädet till den komponerade Noradräkten är från
ett bindmössfoder från Sexmansgården i Grecksåsar.
Ingvar:
Det finns en rolig episod i den här boken. Patron Carlsson gick under benämningen
patron. Och Eberhart den unge var herr Carlsson. Men barnen trodde att han hette
herrkalsong.
Agnar Kärrman:
Patron Carlsson, när levde han?
Magnus:
Alltså först kommer häradsdommaren Carl Eberhard senior hit
med hustru Karin. Och dom har ett antal barn. Carl Julius, Edvard, Matilda och
Sofi eller Sofia. Och det är Carl Julius som också blir gift med
en Karin. Alla heter Karin här… Tre Karin fanns det här samtidigt.
När man ropade var det inte lätt att veta vilken Karin som skulle
komma. I alla fall… Carl Julius son Carl Eberhard junior och fröken
Karin blir dom sista Carlsson på Stadra. Dom blir vid relativt unga år
föräldralösa och då får deras farbror Edvard, Carl Julius bror vårdnaden av dessa två barn. Han dör 1906. Och
sedan är alltså Carl Eberhard och Karin här. Carl Eberhard får
barn på bygden som inte accepteras, Herbert Carlsson som bodde på
Baggvreten. Denne Herbert samlade berättelser härifrån och dom
ligger i den här kartongen. Karin, systern accepterar aldrig att Carl Eberhard
har en son som inte är av samma klass. Karin blir sedermera kär i
en man som jag inte kommer ihåg namnet på nu. Och då accepterar
inte Carl Eberhard denne man, och då skjuter han sig. Då går
två syskon här fram till 1948-49 och är inte speciellt sams.
Men dom går här ändå, tillsammans, ett helt liv.
Men Carlssons är här i 90 år. Från början äger
de skifferverk och gästgiveri och sitter med i alla styrelser och så.
Jag tänker på salig Harald Eriksson, ett av syskonen Eriksson på Ryttarbacken. Min moster Inga hade
bett att han skulle gallra ur hallonen som var vid kökstrappen, i hallonlandet
som är där. Och så kommer hon ut, och det finns inte en hallonbuske
kvar. Han har tagit alltihopa. Och då säger Inga. Men Harald, vad
har du gjort. Då säger han. Ööhh… hallon dä ska
man plöcka i skogen. Hon fick inte ha kvar några hallon.
XX:
Det här Berglund och schweizeriet, var det någon sån här
kommunikation, Nora, Grecksåsar, Grythyttan och så Hällefors.
Höll dom på med att byta hästar där och så…
Örjan:
Det var skjutsstation i Grecksåsar i en utav Västergårdarna.
Där Allan är född och min far växte upp. Min far han var
en sån där skjutspojke, och körde många gånger till
Grythyttan för det var ju nästa ställe. Eller till Rockesholm
för där fanns det järnvägsstation. Han berättade ofta
om det där och ett minne som var alldeles speciellt. Det var när han
ensam fick åka med en likkista till Rockesholm station. På natten.
Han satt framför kistan där och stjärnklart och fint, gnistrande
kallt. Och satte den på tåget till Grythyttehed där dom bytte
till tåg till Falun för den skulle dit. Så det var inte mer
med det. Dom fick åka den här turen ofta, men alltid byttes det i
Grecksåsar där de skulle ha hästar färdiga.
Artur Eriksson i Fogdhyttan han hade diversehandel. Han hade telefon 4a. Berglund
i Grecksåsar var på samma linje, han hade 4b och patron Carlsson
4c. För att det här skulle fungera för Carlsson här uppe,
så var dom andra jepparna tvungna att slå över sin spak när
dom hade pratat färdigt. Annars så kom han inte ut, han fick veva
hur mycket som helst. Ibland när man kom in till Berglund var han så
arg så han hoppade. Då hade inte Artur vridit om sin knapp. Då
brukade han skicka en kurir dit på cykel. När Artur fick se honom
komma på cykel, så slog han upp den där spaken. Berglund var
väldigt envis, för han skaffa sig ju inte telefon i byn. 1934 till
julafton kunde byn ringa inom byn och nyårsafton 34 så kopplade
dom in växeln. Då hade dom en telefonväxel i Sandåsen.
Det handlar om Grecksåsar bara. Det var fem abbonenter och dom var tvungna
att själva skaffa fem abbonenter för att få telefonväxel.
Och då fick dom kosta på ledningar till Sandåsen där
växeln var i en garderob. Dä satt min ingifta moster Ines, mellan
7 och 9 på morron och på kvällen mellan 6 och 8. Och skulle
man ringa andra tider, vilket man kunde om dom var inne. Men då kostade
det en krona, vilket var mycket pengar på den tiden. Man fick ringa 3
samtal om dan för abbonemanget. Men Berglund, han ville inte gå med
i det där. Han ville ha kvar direktlinjen till Nora, som ibland stanna
i Fogdhyttan. Sen berättade dom, jag vet inte hur sant det är, men
just kontakten mellan patron här uppe och Berglund. Han hade gjort upp
med Berglund att torparna här ikring fick handla på krita, på
bok. Det var ohyggligt tufft för dom, för dom fick inte handla någon
annan stans. Det hade dom bestämt.
Ingvar:
Han Spångberg berättar också i den här boken att det var
svårt för någon torpare att få ut kontanter. Dom fick
i natura bara, och fick böna och be för att få något i
kontanter om de behövde köpa något. Om dom fick, så var
dom tvungna att redovisa exakt vad de skulle användas till. Det var kontorister
på kontoret som avgjorde det. Ofta skickade dom barn för att tigga
och be. Alla var ständigt skyldiga patron pengar, så de var i princip
livegna.
Agnar:
Var det landsomfattande det där med att byarna måste få ihop
5 telefonabbonenter för att överhuvudtaget få? Jag känner
igen det från Lycksele.
Örjan:
Det var precis likadant över allt. Televerket hade den principen att skulle
en by få telefon, var dom tvungna att få ihop 5 st. Nu efteråt
kan vi tycka att det var bra då 1934 att dom var envisa och gjorde det
här. Dom hade lovat att dom skulle få det inkopplat på nyårsafton.
Men de fick till det så att den kunde ringa till varandra inom byn på
julafton istället. Det var ju hur märkvärdigt som helst. Vi bor
ju 1,5 km från vägen och min far var ju länsskogvaktare. Och
det var omöjligt att hålla tjänsten intakt om man inte hade
tillgång till telefon. Då fick han gå ner till Berglunds och
ringa därifrån. Och det var ju inte direkt så att de var finkänsliga
och försvann in i ett kök när han ringde, utan de stod i stort
sett i en ring runt honom. Det var likadant med posten, den kom till Berglunds.
När man kom för att hämta så fick man veta att det hade
kommit från den och den, och kommentarer om de som hade skickat. Jaså
bor dom i Stockholm… Men så var det nog över allt på den
tiden.
Ingvar:
Jag tänker på den där järnvägen. Var det ändstation
i Rockesholm, eller fortsatte den?
Örjan:
Nä, det var svartälvsbanan som gick från Karlsdal och upp till
Grythyttehed.
Magnus:
Var ändstationen i Karlsdal eller gick den fram till NBJs bana?
Örjan:
Inte i början väl. Men jag kan inte det där i Karlskogatrakten
heller.
Magnus:
Örjan, vet du vilket år dom bombar banvallen? För det där
fotot där är från aeroplanmötet här på Stadra.
Antingen 1934 eller 1939. Men jag vet inte om det är dom planen som var
med och bombade banvallen. Man skulle lägga ner järnvägen, den
där smalspåriga som gick förbi Rockesholm och Älvestorp.
Och i samband med någon militärövning så skulle man träffa
prick och fälla bomber.
Majvor Andersson:
Det är stora bombhål kvar utefter vägen, nästan borta vid
nedre Älvestorp.
Ingvar:
Det var en fraktjärnväg, eller hur. Det var ingen persontrafik där.
XX:
O nej. Där var persontrafik. Jag har en gammal tidtabell från 1895.
Där står det olika klasser och olika tider och så. Och vad
det kostade.
Magnus:
Jo, dom hade planerat att bygga järnväg hit också. Till Stadra.
Örjan:
Men vi blev utan, det blev för dyrt. Det var planerat ett stationshus i
bl.a. Grecksåsar också. Den skulle gå till pråmarna
här vid Grecken.
Ingvar:
Det fanns en gammal järnväg i Timansberg också.
Örjan:
Ja, Gyttorp-Bredsjö järnvägen. Sen hade du anslutningsbanorna
här nerifrån Fogdhyttan till Käppstaviken och upp till smala
station i Striberg.
Ingvar:
Men det var smalspårigt det.
Örjan:
Ja den där banan från Käppstaviken var en malmbana som var självdrivande.
Det lutade så mycket. Och där hände det väl lite olyckor
ibland. Det var såna där vagnar som det satt bromsare på. Så
ropade dom till bromsarna att de skulle dra i bromsen. Men man skulle ju trycka
på bromsen istället, så det gick ju fortare och fortare tills
det gick över styr.
Nisse:
Det finns en liten skrift som Nora hembygdsförening har gett ut. Där
Björn Gerhardsson har skrivit om alla järnvägarna härikring.
Nya Noraskogs arkiv. Det kom för några år sedan, och var väl
det sista Gerhardsson gjorde.
Örjan:
Då vet alla om att Nora Bergslags Järnväg fyller hundrafemtio
år nästa år.
Ingvar:
Jag kommer ihåg hundraårsjubileet. Det var den femte mars 1956.
Prins Bertil var här……
Ulla:
Och han var bra på kanelen när han sen åkte till Örebro…
Nisse Munk:
Det var då Hans Malmqvist höll ett jubileumstal på hexameter.
Örjan:
På tal om järnvägar så. Jag gick på seminariet i
Uppsala på den här tiden. Och så skulle man få åka
hem någon enstaka gång per termin på några dar. Jag
kom till Ervalla och fick byta där sent en lördagskväll. Och
där stod tåget och väntade. Det var ett blandat tåg, det
fanns ett lok och sen en godsvagn och en godsvagn med kupé. Det var såna
där genomtryckta träsäten, hala som sjutton. Och mitt på
golvet stod det en liten, liten kamin med ett rör rätt opp. Och så
kom konduktören in med en vedkorg och satte på gasljuset och så
sa han att du får elda själv. Jag var enda passageraren. Det var
1956 eller 1957.
Ingvar:
Jag kom dit till Ervalla en gång och skulle byta till det där ångloket
till Nora med blandat tåg. Vi var två stycken som skulle åka.
Det var en förstaklassvagn med plyschsäten och lampor som hängde
över. Då kom han också och tände gasen och kamin. Sen
började tåget gå och så stannade det och började
backa tillbaks till Ervalla station. Där stod det och åkte och backade
tillbaks flera gånger. Vi satt där en timme, men ingen kom och sa
vad de höll på med. Det var den gamle 24:an Karlsson som var konduktör,
den argsinta gubben som alla retades med.
Magnus:
1966 var sista persontrafiken. SJ lade ner det helt och hållet på
80-talet nån gång.
Ingvar:
Min morbror var lokförare. Och han sa att när han körde sista
turen, följde dom efter och bröt upp rälsen lika fort som han
körde. Och det var då dom bröt bort dom där fina pelarna
på stationen, på perongen. Som dom sprang och letade efter sen och
undrade vart dom hade tagit vägen. Och så hittade dom det på
nåt skrotupplag nånstans. Och rälsen såldes till Danmark.
Örjan:
Det hade varit så mycket översvämningar där så det
hade förstört banvallen i Hjulsjö fullständigt, så
de kom aldrig upp till Bredsjö nån gång.
När det hade varit marknad och tivolit stängde nere på skojarbacken.
Då var ju alla artisterna kvar där och skulle till nästa ställe.
Och vi då som gick i realskolan första eller andra året, vi
gaddade ihop oss och löste tur och retur till Järle fram och tillbaka.
Och så följde vi med det där tåget som artisterna åkte
i, och fick då se skäggiga damen och dom andra artisterna. Det var
bra eftersom vi inte hade råd att gå in och titta på tivolit.
Det var dom där fakirerna och dom andra som satt där som vanliga människor.
Men det var lite speciellt med de där tågen, när bussarna körde
ner där…..
Ingvar:
Man kunde faktiskt en bit in på femtiotalet ta en rälsbuss från
Nora klockan tjugo minuter i sex till Karlskoga. Och så kunde man vara
på Karlskoga folketshus och dansa och så gick det en landsvägsbuss
klockan ett tillbaks till Nora. Så det fanns möjligheter för
ungdomar att åka.
Örjan:
Men jag kunde inte åka från Grecksåsar till Nora och gå
i skolan där, för jag kunde inte komma hem på kvällen.
Jag fick lov att bo inackorderad alla fem åren i Nora. Det va sexton sjutton
kilometer, så det var lite kämpigt. Det var ju många som hade
det så. Kurt Larsson och jag, han var från Skärhyttan, vi gick
inne i Nora och fick hyra på det där viset. En gång ringde
Kurt till mig och sa att kom ihåg nu den och den fyller år och då
måste vi ha med nåt till den. Så vi gjorde en tårta
som vi skulle ha med till stan på cykel. Det ska nog gå bra tänkte
vi och packade den där tårtan med grädde och allt möjligt.
När vi kom till stan då var det inte grädde längre. Den
hemska vägen hade gjort sitt.
Nisse:
Apropå järnvägen minns jag från krigsåren när
dom hade väldigt sur ved. Så där vi bodde var det ofta stopp,
dom fick stanna där och elda upp trycket i pannan. Det är en väldig
stigning där mellan Gyttorp och Striberg. Det är mer än man kan
tro.
XX:
Det var 1956 när Ungrarna kom. Dom kom och röjde i dikena. Det var
flyktingar när ryssarna gick in i Ungern. Det var läkare, tandläkare.
Högt utbildade som flydde därifrån. Dom bodde på nån
skogsstation nånstans. Dom var inne mycket och fick kaffe hos oss. Vi
förstod inte så mycket vad dom sa, men vi förstod varann alla
fall på nåt sätt.
Ingvar:
1959 kom Stig Fredriksson till Nora som milohandlare. Och vi bodde granne med
honom. Han fick överta affären som fanns här. Och han fick då
uppdraget att köra ut mat till skogshuggarna ute i barackerna. Han kom
och ringde på hos mig och frågade om jag inte ville följa med
på den resan, för han tyckte det var lite otäckt. Han hade gjort
det en gång, och dom var lindrigt nyktra när han kommer. Det var
mest finnar, så han tyckte det var ruggigt. Jag var med till bl.a. Finnå
och långt upp i skogen där uppe nån annan stans. Dom bodde
i den där baracken i finnå som är sommarstuga nu. Förbi
fyrbygget en bit. När jag kom med cykel förbi där för några
år sedan så satt det en gumma där. Hon hojtade på mig
och jag stannade och började prata. Det visade sig att hon hade varit kokerska
där. Men hon hade friköp det där till sommarstuga. Hon visade
hennes rum, den var bara några kvadratmeter. Där skulle hon både
sova och laga mat till femton gubbar. Hon sa, du ska tro att det luktade när
dom kom hem på kvällen med sina fuktiga kläder. Hon var kocka.
Dom skulle ha frukost på morron och matsäck med sig när dom
gick ut i skogen. Sen skulle dom ha mat när dom kom hem. I detta lilla
utrymme med vedspis, och tänk, bära allt vatten. Hon var kvar där
som kocka långt in på sextiotalet. Hon hyrde stället först
och fick sen friköpa den av Domän. Hennes man dog för några
år sedan så hon är väl inte där så mycket längre
kanske.
XX:
Det var väl en gammal kokerska som bodde på södra Grecksnäs,
hon dog för inte så många år sedan. Hennes man körde
moped över Grecken och försvann. Alva hette hon väl? Hon var
en personlighet på så sätt att hon svor som en borstbindare.
Man fick för sig att hon var arg hela tiden. Hon hade ett väldigt
grovt och rått språk, men innerst inne var hon snäll i alla
fall. Hon hade kanske fått det språket för hon hade varit kocka.
Majvor :
Alva hette hon. Hon var sjutton ingen kocka. Hon jobba i skogen. Och svor och
spotta och…skånska va hon.
Magnus:
Hur sjutton hamnade hon här.?
Majvor :
Måste vart kärleken eller nåt. Hon var skogsarbetare. Den som
var kocka hette Lilly. Alva dog nog för tio år sen. Det är mer
än tio år sen.
XX:
Är det någon som känner till något om Ekebergstorp. Det
är ett så stort torp, eller varit rättare sagt. Att bygga ett
så stort torp som sedermera bara förfaller. Vi har bara hört
hur stort det var, och det fanns en väldig trappa där. Det var något
sorgligt som hände där. Kanske spöken….
Örjan:
Jämt när vi åkte till Rockesholm förr, och det gjorde vi
ganska ofta. Så berättade alltid pappa och mamma om alla spöken
i Vargkröket. Jag nämnde lite grann till mina barnbarn och började
spåna om det där. Men jag hittar inte Vargkröket nu, det är
inte så lätt att hitta vägen in där.
Magnus:
Vill ni höra vad som är skrivet om Vargkröket, i den här
artikeln.
Vargkröksspökena.
Vintern 1887-1888 spökade det vid Vargkräket, ett mindre ställe
som ligger efter landsvägen emallan Stadra-Rockesholm. Närmaste grannar
är Skärhytte by.
Stället beboddes under tiden, som spökerierna pågick, av ett
äldre par, Hedberg och hans hustru, samt en flicka i tonåren, en
släkting till paret Hedberg. Dessutom var en svenskamerikan Lars Frik Hedberg
hemma. Han var son till paret Hedberg.
Jag hörde berättelsen om spökerierna under min uppväxttid
och även senare, dessutom har det skrivits en del om dem. Vad som är
sanning och vad som verkligen hänt, är ej gott att säga. Berättelserna
har avsevärt skiljt sig från varandra. Jag har dessutom ej träffat
någon, som sett något hända, utan blott sådana, som sett
det som hade hänt, dvs efter det att det hänt, men ej själva
händelsens gång.
På Vargkröket bodde före Hedbergs tid en dalkarl, som hette
Lindqvist. I och med det att han var från Dalarna gjorde enbart det att
han ansågs vara trollkunnig. Detta var allmänt talesätt, att
en dalkarl han var trollkunnig, så det var bäst att vara vän
med dalkarlarna.
Talet gick, att då Lindqvist blev beordrad att flytta från Vargkröket
för att Hedbergs skulle bosätta sig där, så hade Lindqvist
sagt till Hedberg, att ”du kommer icke att vara ensam där” vid
Vargkröket. Detta uttalande hade gjort. att Lindgvist allmänt ansågs
vara upphovet till spökerierna. Att Lindqvist ej var glad att flytta från
Vargkröket får ju ses mot den allmänna bostadsbristen, som härskade
i Bergslagen då. Lindqvists vidare öden har jag ej hört något
om.
Själva spökerierna skall ha bestått i att olika matvaror hade
blandats med varandra, exempelvis på vinden förvarat salt respektive
malt hade blandats med varanda. Dessutom blev svenskamerikanen Lars Erik Hedbergs
finkläder sönderrivna på så sätt att det såg
ut som ett rovdjur hade rivit med klorna. Att kläderna var sörderrivna
såg omdömes gilla personer efteråt, men ej själva händelseförloppet
då det skedde. Dessutom skulle uppbäddade sängen ha stjälpt
ut åt golvet utan någon anledning. Ingen sagesman har talat om att
de hört några spöken utan allt hade skett i tysthet. Jag minns
mycket väl paret Hedberg, men jag var blott i småskoleålder,
så då fattar man inga spöken.
Alltnog paret Hedberg ansåg det var bäst att flytta och hade beställt
stjuts för att flytta och Erik Pers Alfred i Skärhyttan var där
och skulle verkställa flyttningen. Det skulle kokas kaffe i en kaffepanna
med tre järnben. Då kaffet skulle avnjutas, hittades kaffepannan
stående på en byrå med Lars Erik Hedbergs lösmanschetter
omkring benen samt med Erik Pers Alfreds vintermössa nerddragen över
locket på kaffepannan. Historierna gick att Erik Pers Alfred gick fram
och tog sin mössa av kaffepannan samt sade ”vad har ni med min mössa
att göra”. ”Ni” det skulle vara spökena det.
I Skärhyttan bodde Doktor Anders. Han hade namnet Doktor Anders ej på
grund av sin kunnighet, utan på grund av att han tjänat dräng
hos en doktor. Spökerierna var ju allmänt kända och att Hedbergs
tänkte att avflytta, vilket gjorde att Doktor Anders uppträdde då
avflyttningen skulle ske samt sade till Hedbergs, att han skulle ligga en natt
i Vargkröket och taga bort spökerierna. Så skedde och Doktor
Anders låg kvar i Vargkröket över natten och se spökerierna
upphörde alldeles och Hedberg bodde kvar i Vargkröket. Men Doktor
Anders blev uppsagd från sin arrenderade egendom i Skärhyttan, så
de var nog inte så rädda för Doktor Anders trollkonster. (Inom
parentes skulle Doktor Anders ha sagt,”att jag tjänar mera den dagen,
jag ligger hemma på sofflocket och tänker än den dagen, då
jag arbetar i skogen eller på åkern”.)
En historia gick att Bergmästarens fru i Nora skulle ha kafferep en eftermiddag
och då hade hon lånat hem Lars Erik Hedbergs kläder till påseende
från en dotter till Hedbergs, som bodde i Nora och fått kläderna
för lagning. De sönderrivna kläderna lades upp på salsbordet
för betraktande och just som avsyningen pågick som bäst, så
lossnade takkroken, som bar upp den tunga taklampan. Det varslade om fortsatta
spökerier, varför bergmästarefrun hastigt sände hem de sönderrivna
kläderna till Hedbergs dotter och måg.
Hedbergs måg i Nora, som var en omdömesgill man, ansåg att
i Vargkröket hade ej förekommit några spökerier alls, utan
att det var den flicka som vistades i Vargkröket, som utförde spökerierna
på egen hand, och det finns ingenting som motsäger detta. Det fanns
ingen som bevakade flickan utan hon kunde mycket väl hinna att utföra
spökerierna. Dessutom tyder ju spökeriernas slut på att Doktor
Anders hade talat förstånd med flickan.
Så här långt efteråt har ju allting förvanskats
och tillagts mycket av det som verkligen kan ha tilldragit sig. Det som står
kvar är ju blandningen av matvarorna samt de sönderrivna kläderna,
men som sagt det kan mycket väl ha utförts av flickan.
Själva läget av Vargkröket inbjuder enbart det till spökstämning.
Närmast stället ligger ett kärr och omedelbart intill kärret
reser sig ett brant bergparti med en vertikal bergvägg, det s k Tjusaberget.
Så står det i dom här
pappren som jag fått av Hans Dahlgren, och var han har fått tag
på dom det vet inte jag.
Jag gick fram ett par gånger till Varkröket. Ena gången med
Hans Dahlgren och den andra med Folke Spik och jag var fullkomligt vettskrämd.
När man går dit fram så möts man av jättestora skyltar
med en militär som håller ett skjutvapen. Eftersom man skulle fram
till ett spöktorp så tänkte jag att det kommer att hända
sattyg här. Så jag var beredd på att någon skulle hoppa
fram och skjuta ner mig. Det är lite läskigt att gå fram det.
Agnar:
Men lite mysigt också.
Magnus:
MYSIGT? Näää..Ä!
Ulla:
Fyrstugan det var traktens första dagis. Han som hade fyrstugan hette Ferdinand.
Och där var Tord medan pappan jobbade, mamman var död. Tord blev sen
polis i Örebro. Ferdinand låg i sängen och Tord satt i fönstret
och tittade och räknade bilar hela dagarna. I farstun hade Ferdinand en
drickaback som Tord visste om. Jag är törstig sa Tord. Det finns vatten
sa Ferdinand. Så höll dom på, men Tord fick aldrig smaka från
Ferdinands drickaback.
Sen var det några tyskar som skulle köpa fyrstugan, och när
Tord fick reda på det satte vi igång och försöka bevara
det. Vi ringde länsmuseet och stadsarkitekten och hörde om det inte
skulle gå och bevara stället. Det är en typ av finnbyggnad som
det inte finns så många kvar i Sverige. Just det att det är
fyra spiselrum runt en murstock. Men det fanns ingen som var intresserad av
det. Den tyska familjen kom med flygplan och landade på vattnet nere vid
Finnå. När Tord fick höra det tog det hus i helsicke. Han visst
ju att det var skyddsområde 1. Så han fick köpet att gå
tillbaka. Nu är det en släkting till Magnus som köpt det. Tyskarna
hade tänkt riva det och bygga nytt. Det var inte det att dom var tyskar
utan att dom skulle riva det som fick Tord att agera. Sen hörde jag att
dom var där från museet och mätte upp det innan det skulle ändras.
Det var en Iransk arkitekt som hade ett beredskapsarbete som gjorde det. Han
trampade genom golvet uppå vinden och blev liggande rätt länge
innan han kvicknade till. Åtminstone sägs det så från
museet. Jo han hade legat ett bra tag avtuppad. Det är väl ett bra
jobb att få ordning på huset. Söderväggen var nästan
uppäten av myror under fönstrena.
Magnus:
Hans bror är snickare och dom hade satt in gammaldags fönster, och
då kommer nån människa och stjäl alla fönster. Har
ni hört nåt så fräckt med tjuvar? Dom plockar ut fönster
och fönsterkarmar och åker därifrån.
Ulla:
Är det någon som har några gamla varghistorier? För vi
har en granne uppe hos oss på Lilla Lövnäs. Hans mamma är
uppväxt där. När hon och hans bror växte upp var det bästa
de visste när mamman berättade om när vargen tog en treårig
flicka på Rågreckstorp. Och det där skulle jag väl nån
gång kolla i kyrkböckerna, för det borde ju stå där
om det är en skröna eller verkligen har hänt. När det skulle
berättas spökhistorier eller när det var ruggigt, skulle mamma
berätta om när vargen tog treåringen på Rågreckstorp
som skulle gå på dass.
Ingvar:
Om det vore sant skulle varghatarna ha tagit fram det för länge sen
och argumenterat direkt. Jag har en bok hemma med statistik, och det finns inga
bevis för att någon människa har blivit ihjälbiten av en
varg. Det kan finnas någon längre tillbaks men inte sen 1800-talet.
Jag läste härom dan att i Nordamerika, kommer inte ihåg vilken
delstat det var, som har ungefär samma innevånarantal som Sverige.
Där finns uppskattningsvis mellan 50 och 60 000 vargar. Och där har
inte hänt nånting.
Ulla:
Vi hade i somras två gäster som kom i bilar från Jönköping
under varma sommarkvällen. Vid Finnå strax efter halv ett på
natten kommer en vargvalp över vägen. Det tyckte dom var rätt
häftigt.
Ingvar:
Ni hörde väl om den lilla flickan uppe i Älvhyttan. Hon hade
mött en varg och beskrivit hur den betedde sig för dom på Grimsö.
Hon hade sagt att den morrade, men vargar morrar inte sa dom på Grimsö.
Men en varg är alltid nyfiken och vill ha reträttvägen säkrad.
Så en varg springer aldrig utan den avlägsnar sig väldigt sakta,
och vänder sig om och tittar så att ingen förföljer den.
Så det kan mycket väl ha varit en varg som flickan mötte.
Ulla:
Ska ni höra en solskenshistoria om varg. Vi har ett barnbarn som är
fyra och ett halvt år och vi hade berättat att på gökottan
hade vi sett färska vargspår. Och sagt att det finns björn i
skogen också. Det tyckte hon var lite läskigt, så när
hon kom upp hit med sina föräldrar hade hon suttit och pratat med
mamman, vår dotter, om vargen och björnen och att det var otäckt.
Vår dotter sa att björnen ska man vara försiktig med men vargen
den går sin väg. Dom enades i alla fall att om man ska gå på
dass ska man ta sällskap av varandra så att den andre kunde vakta.
Så när vår dotter skulle gå på dass så säger
fyra och ett halvt åringen, jag följer med och vaktar mamma. Och så
står hon utanför och säger, tänk om björnen och vargen
kommer nu och går in på dass så skulle det bli ett himla oväsen.
Då säger vår dotter, dom får inte rum här inne.
Nähä, då får vi trycka ner dom i hålen. Nä,
sa vår dotter, vi får inte upp dom så vi kan göra det.
Nähä, då får vi väl vänta på morfar då,
sa barnbarnet. Så jag kan se honom trycka ner vargen och björnen
i varsitt hål på dass.
XX:
Hur är det annars med varg här i Stadra?
Vi såg vargskit i dagi skogen när vi plockade svamp. Så nog finns det väl. Även
om den med sändaren är borta, så nog finns det väl varg
eftersom vi sett spår i sommar.
Ja, Kilsbergsreviret sägs gå ända hit upp. Det är dom som
går vid Dalkarlsberg eller hur?
Ingvar:
Men den där som kallades för Stadravargen är borta, men vi har
vargar ändå.
Ulla:
Här tycker jag dom är sansade kring vargar. I Värmland är
dom nästan hysteriska varghatare, verkligen.
Örjan:
Tänk efter hur det känns när man hela tiden får höra
av såna som ”förstår sig på”. Och dom aldrig
satt sin fot där borta. Dom bor på Ekerö och så vidare.
Det kom ner en björn från Ludvikatrakten till Ekerö. Då
blev det ett herrans liv. Då skulle den fraktas tillbaka dit där
den hör hemma och äta det den skulle äta där oppe. Det var
väl ingen fara. Det är kanske inte så att folk är irriterade
på vargen i och för sig. Men det kommer så många förståsigpåare.
Jag har själv drabbats, så jag vet hur det känns.
Ulla:
Runt 1980 var det väl, så bodde vi alltid en månad här
uppe och våra ungar gick på simskola i Dammsjön i Grecksåsar.
Då var det en varg som hölls här uppe vid Berslahagen och runt
omkring. Då var det vargspårare häruppe som sa att det var
en mårdhund. Det hade ju blivit både kalvar och får rivna,
och en mårdhund river väl inte så stora djur. Då vet
jag att dom sa däruppe att vi struntar i dom, vi hägnar istället.
Så det blev tyst sen om det där. Innan var det på lokalradion
och i tidningarna.
Magnus:
Jag tycker det är synd att naturskyddsverket och andra gör skillnad
på djur och djur. Vem fan tänker på flodkräftan och kämpar
för den? Det finns inte en käft som gör det. Den har inget värde
för dom. Men vargen ska man hålla på med.
Ulla:
Sen kan man väl ta det med sans. Om man pratar med jägarna här
omkring så säger dom att det var länge sedan dom jagade med
hund i skogen. Inte för att det är för vargens skull, utan för
lodjuret som tar dom. I Värmlandstidningen står det om ilskna jägare
som anser att det är en mänsklig rättighet att jaga med hund,
så därför ska vargen bort.
Ingvar:
Det är fler hundar som vådaskjuts av jägare i skogen än
som vargen tar.
XX:
Alla jägare som vi träffar säger ju att vargen finns och ska
väl få finnas. Det vi läser i tidningarna, vilka är det
som tar fram dom där ilskna varghatarna. Det är väl insändare
och det är bara dom värsta som får höras. Dom är i
minoritet och tacksamma intervjuobjekt.
Örjan:
Vad gäller björn är det också vanligare nu än vad
det var förr. Mona min fru, hon har suttit rygg mot rygg med en björn
vid ett tillfälle och visste väl inte om risken förrän efteråt.
Hon blev lite skakis när hon upptäckte vad det var. Jag var själv
i Finland just när det hände. Jag jobbade i Idre i 11 år och
var representant för Radio Dalarna, det hette Gävle-Dala radion på
den tiden. Och då gjorde jag ett program om när dom hade sett Björnspår
i Grövelsjön. Och likadant vargspår. Det var så unikt
så jag fick sända det i alla lokalkanaler här på Norrland.
Det var 1964-68, nånting sånt. Det var då det började,
hela historien. Det tog man upp då som en stor nyhet. Så det har
ju förändrats väldigt mycket sen dess.
Ingvar:
Den sista vargen som sköts i Stockholm tror jag var 1860 nånting.
XX:
Numera får dom poliseskort när dom går genom stan.
Ulla:
Hur är det med lodjur här ikring då?
XX:
Jag har sett lodjur, två stycken. Inte i år, men det var ett tag
sen. Sen hörde vi två stycken förra året som gick förbi
alldeles vid ladan.
Ingvar:
För två år sedan gick jag ut på trappen och ställde
mig och då kom det ett djur i backen här. Jag tänkte, fasen
kommer det en hund där. Jag gick ut och ropade ”lilla vovven vart
ska du ta vägen”. Då stannade den och jag fick se att det var
ett lodjur. Den stannade till och lunkade sen stillsamt vidare.
Ulla:
De jägare som jagar ikring oss säger att det på södersidan
av Rågrecken i många år bott en hona som får ungar varje
år. I mars varje år kommer det en hanne vandrande norrifrån.
Ingvar:
Vi har ju även örn här. Kungsörn. Jag fick höra av
en jägare att de också kunde ta deras hundar. Det måste vara
taxar då. Det är ju ett rovdjur som kan ta en hare. Så, visst
kan det hända att den kan ta en tax. Vi har en kungsörn här,
den är väldigt pampig, den kan sitta härute ibland.
Örjan:
Som en följd av det här med lodjur. Finns det några rådjur
kvar?
Ingvar:
Nej, det är dåligt det, men jag såg rätt många spår
i vintras på sjön. Ja dom har väl flyttat in till villaträdgårdarna
i storstäderna.
XX:
Jag hörde av en jägare att rådjuren har ändrat beteende,
de samlas på sjöarna så att dom har uppsikt.
Ingvar:
Det finns spår efter rådjur och räv på sjön. Och
bäver kan man också se. Vargspår har jag också sett.
Jag såg nåt lustigt här förra vintern. Då var det
stöpis här ute vid udden. Då hade det kommit många rådjur
och sprungit. Och så såg man ett vargspår inifrån skogen
och klafsat ner sig och sjunkit i det här stöpet. Och misslyckats
en tre fyra gånger att nå rådjursflocken. Då ringde
jag till den där killen i Järnboås som är nån slags
spårare, han ville att jag skulle ringa om jag såg nåt sånt
här. Då sa han att vargen lyckas en gång på tio att fånga
ett rådjur, så pass snabba är rådjuren att hålla
sig undan. Och på sån is har dom inte en chans, då fintar
rådjuren. Det syns på spåren, dom bryter i 90 grader precis
när vargen anfaller. Och sen springer dom rakt fram igen. Vargen gör
bara ett par försök, för den måste spara krafter. För
gör den slut på sig har den inte en chans. Men att den river ibland,
det måste den. Annars skulle den ju inte överleva.
Agnar:
Men det är lodjur ute på isen också. För några år
sen uppe vid det här gula huset, var jag ute och gick så trodde jag
det var en varg, det var stora spår och den hade jagat en räv ute
på sjön. Så jag spårade. Men vargen lämnade räven,
så jag tänkte att den kanske bara lekte med räven. Jag forskade
lite grann i det där, jag ringde bland annat till Allehandas lokalredaktion
i Nora. Och dan efter var det en femspaltare i Allehanda med ”Varg på
Grecken”. Det råkade komma nån från Rockesholmstrakten
som hade sett artikeln och jag följde med dom för att visa. Det här
är inte en varg, det är ett lodjur, sa han. Det var kanske därför
han tröttnade innan han fick fatt på räven.
Örjan:
Jag kan i alla fall tala om att Stadra blev en mycket central punkt i vårat
liv en gång. Jag och min fru skulle ut och gå från Grecksåsar
och leta reda på Runstenberget. Det finns inga runstenar där, utan
det var dom som red till Bergsjöbodar, så knackade dom in hjärtan
i det där berget. Vi skulle leta reda på det, det ligger vid kraftledningen,
det som vi kallar för Vargudden. Och så skulle vi gå ner därifrån
via Lommaflyna och Älgtjärn och så hem igen. Och att ge sig
ut i en skog som man tror att man känner till, som man plötsligt har
gjort hyggen på. Då var det kört. Så min fru sa när
vi passerade en bäck här, det här måste vara bäcken
som går till Damsjön. Nä sa jag och småflina lite, för
jag är ju född där uppe så det är det definitivt inte.
Så vi tog fel riktning rejält. Och när vi äntligen kom
fram nånstans så landade vi här i Stadra. Och jag kunde inte
med och ringa hem så dom skulle hämta oss, utan vi gick hem också.
Magnus:
Det här med badanstalten i Grecksåsar. Var låg den?
Örjan:
Ja, om du vet var Mats och Ulrika bor, mittemot finns det ett hus på andra
sidan vägen. Och så hitanför så tog dom gyttjan nere i
kärret där. Det var i början av förra seklet, 1912-1915
nånting. Min moster som var född 1892, hon plockade bär åt
dom som var på badanstalten. Och då hade dom behandlingarna i det
här huset, badhuset. Sen bodde gästerna i gårdarna i byn, inhysta
på alla möjliga ställen.
Wille Loiske.