Av Herbert Carlsson
Anders Svensa själv var en liten krokryggig gubbe som bodde på ett ställe, som hette Krokryggen bortåt Vikersvikshållet. Han existerade före och omkring sekelskiftet 1900. Han pratade med alla människor han träffade och diskuterade grisuppfödning och sin hustru Sabina. Han försummade sällan auktioner och där det rörde sig något med folk och kanske något brännvin. Han brukade skådas på hemvägen från Nora under avsjungande av sånger.
Han uppträdde vid auktion vid Grinna efter Anders Annersa. Han ropade in småsaker och då skrek han till allmän förnöjelse ”skriv upp på Anders Svensa i Krokryggen”. Han hade arbetat vid hyttan i Västgöthyttan i sina yngre dagar. Vid hyttan fanns naturligtvis avträde, som tömdes av en Västgöthyttebonde som i vederlag köpte brännvin till fest. Anders Svansa ansåg att bönderna i Västgöthyttan ej skulle gödas på detta sätt utan satte upp en ”stång” för egen del vid en kolhusvägg för att sälja egen hög. Detta gick ju bra en tid men en vacker dag, då tidpunkten var lämplig, var Anders Svensas privata stång avsågad underifrån så där lagom mycket, så att stången brast då Anders Svansa placerade sig på stången. Anders Svansa var ju liten och kunde ej göra något mot övermakten.
Vid auktionen vid Grinna, som hölls vid uthusen uppe vid landsvägen, kom en luffare gående och ställde sig att titta på folket som var församlat. Emil Funke från Ryttarbacken, som var en smula ”gossen Ruda” skrek så det hördes över hela trakten ”skogvaktarn här är en luffare så det är tillfälle att tjäna 15,- kronor”. Luffaren tog till benen allt vad han orkade under allmänt flinande. Det låg något i detta skrik, länsstyrelsen hade nyss annonserat att det skulle ordnas med övervakning av luffare och vilka personer som skulle hålla ordning på dessa. Skogvaktare Vahström var en av dessa personer, som skulle hålla ordning på luffare och han var även med på auktionen.
Hedberg i Ekebergstorp (den del som hörde till Stadra) hade en son som for till Stockholm och arbetade en tid där. Då sonen for till Stockholm hade han ju grova skor som tidens sed på landet. I Stockholm hade sonen köpt tunna, lätta skor och en guldring. Då sonen kom hem utlät sig fadern ”här kommer han (sonen) hem med guldring på fingrarna och barfota, det tycker jag är våmalit”. (Hedberg i Ekebergstorp var samma Hedberg i Vargkröket, som på gamla dagar blev utsatt för Vargkrökespökena år 1888)