Konfirmationsundervisning i Nora år 1904
Så kom då tidpunkten för konfirmationsundervisningen, som skulle skötas av en akademiskt bildad person. Dessutom hade det alltid pratats om vilket som skulle vila över denna undervisning och huru mycket bättre människor vi skulle bli, då vi hade stigit ut i livet med ena benet, som den dumma termen allmänt löd, då vi hade konfirmerats. En vecka fick vi gå och skriva in oss till konfirmationsskolan, som det hette. Veckan därpå fick vi infinna oss i kommunalhuset för att bli betydligt bättre människor. Dagen började med upprop. Det kom en lång och mager stackare och anmälde sig till undervisningen trots att han inte var med på inskrivningen. Det gick ju inte med så enkla medel, utan han fick gå till pastorsexpeditionen och komma igen med ett papper. Det sjöngs en psalm och bads en bön av prästen. Då det blivit slut på detta, blev en pojke framkallad till prästens bord och fick en kraftig orre. Prästen påstod, att pojken hade flinat då psalmsången och bönen hade pågått. Det kunde jag inte konstatera från den plats jag hade i salen, min plats var sådan långt framför den grabben, som påstods flina. Denna himmelska smocka ställde in mig till hela kristendomsundervisningen. Jag tyckte det var andefattigt att det inte fanns andra medel att upprätthålla auktoriteten. Hoppas innerligt att nutidens präster inte begagnar slika busfasoner, särskild vid kristendomsundervisningen. Undervisningen av konfirmationsundervisningen utfördes så att de två prästerna ena året undervisade pojkarna och andra året flickorna. Denna uppdelning var ett underligt påhitt. Det hade nog behövts inblandning av flickor bland de 70 pojkar, varav vår avdelning bestod. Tonen och talesätten hade säkert kommit att förbättras åtskilligt genom flickornas närvaro. Denna uppdelning motiverades delvis med att föräldrarna hade tillfälle att välja präst för sina telningar genom att välja år, då de skulle ”läsa för prästen”. Den djupsinniga kristendomsundervisningen, som skulle ske på akademiskt plan, som vi var mycket spända på att böra, bestod i dundrande av katekesen i olika huvudstycken. Denna undervisning ansåg jag åtminstone vara av det slag, som en byskomakare hade kunnat fundera ut mellan pliggandet. Något snustorrare än det som serverades, kan jag inte tänka mig. En gång kom frågan till mig och bestod av: om Gud hade tjärsmort båten och satt den i sjön, var det bara att ge sig iväg då? Jag svarade, att det bara var att sticka iväg, men det var fel enligt prästens förmenande. Han ville ha fram att någon skulle styra ekan, men jag kan ej i denna dag förstå djupsinnigheten i frågan, den kunde ju skomakaren lika gärna framställt som en akademiker. Ett uppskattat nöje av en del pojkar var att i järnhandeln köpa små blyhagel och kasta inne i salen, det sved som eld, då hagelsvärmen kom i ansiktet eller nacken. Som tur var, fick ingen något hagel i ögonen, det kom väl av att hagelsvärmen i allmänhet kom bakifrån. Prästens ansiktsform var lika ett ägg med spetsen nedåt. Han hade mycket mörk skäggbottenn och ett mindre spetsigt helskägg, som klipptes à la amerikanska mördare i dåtidens svartvita teckningar i Allers. Han hade stadgat anseende att vara gäst på socknens herrgårdar, kroppens form bekräftade nog besök på goda kalas. Jag var på pastorsexpeditionen och tog ut ett åldersbetyg åt en pojke, som skulle gå i konfirmationsskola i en annan socken. På detta betyg stod, att han var son till ”inhyses” den och den. Det kan ju tyckas att det stått f d smeden i stället. Men det var väl ett mindre lyckat utslag av den s k titelsjukan, som trängt långt in på pastorsexpeditioner etc och inte tycks ha tagit slut ivår s k upplysta tid.