Näken i Ötorpsbäcken lär ut konsten att spela fiol
Vid Stora Ötorp går en bäck ned från sjön Klampen och ned till sjön Grecken. I denna bäck finns ett vattenfall, som förr i världen, intill troligen slutet på 1870-talet, drev en såg med en ram med ett sågblad. Själva såghuset stod kvar till omkring år 1900, innan det revs.
I alla vattenfall fanns ju näcken som kunde lära folk att spela fiol, bara de hade den rätta tron.
Vid Grekslund bodde en betjänt till Hovrättsrådet Hedblad. Hovrättsrådet hade denna betjänt med sig från Stockholm och ansågs av befolkningen i övrigt som en fin och belevad karl. Betjänten hette Lindqvist och var tydligen en stor fjant.
Lindqvist spelade fiol och skulle bli ändå större konstnär på fiolspel, om han fick instruktioner av näcken, som han hade hört höll till i Ötorpbäcken. Lindqvist bodde tydligen kvar i Grekslund efter det att Hovrättsrådet hade sålt Stadra till ny ägare. Lindqvists besök i Ötorpbäcken ägde troligen rum under 1850- eller 1860-talet.
Vid bäckens utlopp ur sjön Klampen fanns en dammlucka, som stängde av vattnet, så att i bäcken porlade bara överskottsvattnet fram, vilket i normala fall var ganska litet.
Alla, som skulle lära fiolspelet av näcken, skulle ha med sig en svart höna som present åt näcken, då han kom. Lindqvist hade köpt en svart höna av Jacob Sundqvist, som arrenderade Stora Ötorp.
Vid dammluckan vid Klampen stod en mindre stuga, som kallades Kuren (på stadradialekt Kuern). Denna stuga beboddes av en änka, som hade två pojkar. Lindqvists förehavanden med inköp av svart höna samt om hans förestående besök hos näcken hade kommit till dessa pojkars kännedom, så Lindqvist var bevakad då han kom till bäcken.
Lindqvist kom med fiolen och sin svarta höna och placerade sig på en sten i bäcken, som ju bara porlade litet grann. Då Lindqvist setat en stund på sin sten, fick han höra ett porlande och nu trodde han näcken kom, så han satt kvar och spelade, men vattnet steg mer och mer i bäcken, så det gällde livhanken att rädda sig på fasta marken. Historien förmäler att fiolen följde med bäcken och Lind qvist fick fiska upp densamma längre ned i bäcken och den svarta hönan flög till skogs.
De bägge pojkarna, som jämte sin moder bodde i Kuren hade öppnat dammluckan uppe vid bäckens utlopp ur Klampen, så det blev fullt pådrag med vattnet i bäcken.
Historien med Lindqvists spel i bäcken spreds ju allmänt och utgjorde ett av den tidens glädjeämnen i bygden.
Lindqvist och hans hustru hade barn. Av någon anledning skulle han byta hustru och med hovrättsrådets hjälp fördrevs den gamla hustrun från Greckslund och en ny kvinna , som kallades Skåp-Anna kom dit. Men barnen blev vuxna, det var åtminstonde två flickor och det blev en måg i huset, som hette Spel-Pelle, och då kom barnens moder tillbaka till Greckslund och Lindqvist fick under hot om stryk av mågen ta tillbaka gamla hustrun. Spel-Pelle var stor och stark.
Spel-Pelle hette han inte på grund av sin skicklighet att spela utan han hade kört ett gruvspel vid Blanka gruvor intill Skärhyttan.
En av Lindqvists döttrar var Johanna i Busbo, som sedemera bodde i Ryttarbacken. Hon var gift med John i Busbo, som brukade sköta om kolningen av milor vid brädgården vid sågen vid Rockesholm. Ribbveden från sågen förvandlades till träkol på den tiden.
Spel-Pelle var en midsommarnatt förbjuden av sin hustru att gå till Stadra och deltaga i midsommarvakan och han led svårt av detta. Och han funderade på hur han skulle klara detta. Han ställde ut sina skor genom fönstret och sedan måste han gå ut och då han var barfota fick han ju tillstånd att gå ut. Han hämtade skorna och sedan var han försvunnen till Stadra utan något bråk. Han var en fridens man.