Mars 1958.
Springe-Lasse.
Under de sista årtiondena av 1800-talet gick det en gubbe omkring i bergslagen, som allmänt kallades för Springelasse. Det var som om ingen visste var han hörde hemma och själv talade han aldrig om var han kom ifrån eller hörde hemma.
Folk brukade retas med honom och säga, att Lars är ute och springer. Då sade han, att ”hundar och ungar de springer, men gamla gubbar de får gå”. Han spelade mungiga, en järntråd som var böjd i spiral på mitten och ena änden av tråden bets fast med tänderna och den andra änden av tråden var fri och knäpptes på med ett finger. Det var meningen, att munhålan skulle tjänstgöra som ljuddosa. Springelasse spelade på sin mungiga och tyckte själv att det lät vackert. Han hade surret själv i munnen, så det lät ju högt, men åhörarna uppfattade ljudet närmast som surrandet av en stor spyfluga.
Han hade flera mungigor med olika grov järntråd och alla dessa förvarade han var och en i ett träfodral, en träbit som urholkats så den passade efter järntråden. Han ville ha en slant för sitt spel och det fick han i allmänhet. Han var en rotlös vandrare, som ej hade något specialställe att bo på.
Springelasse var inne i köket på Stadra gård och spelade och kokerskan Anna Berggren, som var ny på trakten och ej kände till mungigemusiken, kom in och lyssnade åt alla håll och sade ”vad är tocket”? Hon var värmländska och använde sin dialekt.
En vinter hittades Springelasse liggande död i en snödriva i närheten av Järnboås.