Sundsvall.
Stället sundsvall på östra sidan av sjön Grecken grundades av en person, som hette Sund. Sund hade anställts på Stadra herrgård som fiskare för herrgårdens behov. Fiskaren skulle ha bostad vid sjön och anvisades en plats, som gavs namnet Sundsvall efter fiskaren Sund. Stugan skulle byggas, det var i mitten av 1800-talet. Stugan sattes på en tomtplats, som ansågs lämplig, om det var en kolbotten eller att ett s k sågfall som användes som stugtomt, det har jag inte hört uppgivas av någon, som mindes stugans anläggande. Stugan började uppföras och Sund och hans hustru stod vid varsin knut och högg ihop timmerstockar. Elaka tungor påstod, att den knut där hustrun skötte hophugningen blev mörkfärgad av smuts. Iakttagare fanns även på den tiden. Det timrades stuga och odlades något gräs och potatis. Torpet inhägnades också med en dålig gärdesgård. Alla kor från alla ställen gick lösa i skogen hela dagarna utan bevakning.
Korna gick ut på morgonen, då de blivit mjölkade, och gick hem till ladugården på kvällen, då de skulle mjölkas. Korna låg i ladugården över natten och sov. Ungdjuren följde korna och kom in i deras rytm så att det blev en sorts tidig dressyr, så att de kände på sig, då det blev hemdags. Korna från Ötorpgårdarna hade ingen respekt för den dåliga gärdesgården omkring Sundsvall utan gick in på odlingen och åt sig mätta då ingen av Sundsvallarna var hemma. Sunds hustru, som var av den folkilskna sorten, läxade upp Ötorpare i allmänhet och framhöll, att det var det största patrask, som gick i skor. Ötorpare samlade in stråfoder etc och överlämnade till Sundsvall som ersättning för kornas skadegörelse. Sunds hustru kommenterade stråfodret från Ötorp med, att kalla det för ”syndastråna” från Ötorpen. Vänskapen odlades grannarna emellan och då en eka med flickor från Ötorp kom roende förbi Sundsvall, blev det förevisning av stjärten av Sunds hustru för Ötorpsflickorna. De var ju delvis oskyldiga barn från skogen, så en del började gråta, då tanten hade förevisning. Sundsvall låg ju alldeles vid sjön utan något skydd av skog, så det var en alldeles utmärkt teaterscen sedd från sjösidans publik. En del av Ötorpsflickorna såg dock det roliga i saken och skrattade. Det hade kanske varit mera lyckat med en annan föreställning med en teater med så goda naturliga förutsättningar. Sunds hade barn, en del dog i unga år. Sunds hustru eller ”Sunna”, som hon allmänt kalladas av traktens befolkning, blev ju gammal, som det går alla människor trots god fysik och folkilska.
Enda gången jag såg och hörde ”Sunna” hade hon fått hemortsrätt i Färila i Hälsingland. Hon kom ned till hembygden, då jag träffade henne. Jag var ju liten men små grytor har ju även de öron. ”Sunna” talade om att hon en tid bott på ålderdomshemmet i Färila och nu ville därifrån. Opå ålderdomshemmet blev de utfordrade med hästkorvar, så tjocka som mitt lår jäms efter ”acelet”. Hur det framdeles gick för ”Sunna” vet jag inte. Hon sade om människor, som hon var arg på ”det gör detsamma, för när vi kommer på ”hopatäppa” /=kyrkogården/, så är vi alla lika”. En sträv människa kan även säga en del sann visdom, trots den hårda ytan utanpå. Hennes vistelse i Färila, som hon sade, skulle vara framkallad av att en son till familjen Sund var bosatt i Färila. ”Sunnan” talade även om livets allvar då en dotter dog i unga år. Dottern låg medvetslös men hon vaknade upp ett ögonblick från medvetslösheten. Dottern sade, att ”hon haft krig med ryssen, men gudskelov jag vann”. ”Sunnan” tolkade detta som att dottern hade kommit på rätt sida, innanan han dog. Även innerst inne i en kavat och på alla sätt motsträvig människa finns det ett vekare drag. Sund, som jag aldrig såg, var en mindre dominerande person, så den som sågs utåt i trakten, det var ”Sunna” och hennes minne levde kvar bland ortsbefolkningen. ”Sunna” var ett typiskt exemplar av människa, som är kavat och folkilsken, som ändrar sinnelag, då bårolle närmar sig.